Ebba von Sydow föreläser i Uppsala
Imorgon klockan 10.15 till 11.00 föreläsar Vecko Revyns chefredaktör Ebba von Sydow på Ekonomikum i Uppsala. Föreläsningen ska handla om att bygga sitt personliga varumärke och är en del i Kontaktdagarna som anordnas 31 januari och 1 februari. Jag tror att detta kan bli en intressant föreläsning och tänker därför gå, huruvida jag fick rätt lämnar jag rapport om imorgon.
Den svåra frågan är nu, vad ska jag ha på mig? Även om jag bara ska sitta som en bland flera hundra där i publiken så känner jag en viss press med en modebrud som Ebba framför mig. Hon har ju skrivit en bok om stil och pratat om do and don't i Nyhetsmorgon Söndag vecka in och vecka ut. Jag har inte läst hennes bok, men under en snabb bläddring så lyckades jag i alla fall snappa upp att polotröja inte var något hon rekommenderade. Jag hade polotröja idag, undrar vad jag gör för stilfel imorgon ;)
Jag tänker säga DU till prinsessorna
Jag tycker det är rent utsagt fånigt att vi inte ska få säga Du till kungligheter, utan måste titulera dem eller säga Ni. Hur förlegade får vi bli? Jag har alltid varit en förespråkare för monarkin. Tyckt att det är lite mysigt med kungahus och även sett dem som bra ambassadörer för våra länder. Trots detta vill jag faktiskt ifrågasätta det sätt vi behandlar de kungliga på. Och även andra vi anser vara förmer än andra. Det här med att rulla ut röda mattor längs vägen de ska gå eller inte kunna prata med dem som vanligt folk, är det verkligen ett rimligt beteende om vi tänker efter? Vi kan se upp till människor och vi kan ha våra maskots i vackra klänningar på galor, men fundera ändå på vilka som verkligen förtjänar att få gå på röda mattan eller få stående ovationer. Kanske är det inte Christer Fuglesang eller Kronprinsessan Victoria som är ditt självklara val.
För er som tycker det är lite spännande med kungligheter så startade TV4 i kväll ett nytt program som heter Prinsar och Prinsessor. I dag fick vi följa Mette-Marit och nästa vecka är det Prins Charles som linsen vilar på.
Get in line cowboys!
Jiiiha! Cowboysarna har intagit Uppsala så se upp. Vi är snabbare än vår egen skugga och skjuter från höften. Eller nja, kanske inte än - men snart så. I dag var det så dags för min första lektion i Country Linedance, och precis som väntat så var det grymt kul. Jag gillar musiken, jag gillar prestigelösheten (även om jag måste erkänna att jag inte hade något emot om någon eller några såg att jag var en hejare på countrystegen) och jag gillar att man får skratta och vara ful om man så vill. Skön stämning måste jag säga att det var. Och blandade åldrar, vilket gör det hela ännu bättre. Jag tycker vi i Sverige umgås för lite över generationsblocken, att vi är för rädda att göra saker tillsammans med dem som är 10, 20 eller 30 år yngre eller äldre än oss själva. Varför?
Jag fick lära mig ett nytt rolig ord också "Hoppsa-steg". Jag kunde redan Hoppsa-stegen men i min tidigare danskarriär så har vi kallat dem Chassér. Men i Country Linedance med urgoa Åsa som lärare så heter det Hoppsa-steg. Bara namnet gör mig pigg och hoppsig. Det bådar gott för framtiden.
För er som är sugna på att testa Country Linedance eller någon annan dans så kan jag tipsa om Uppsala Danscenter, www.uppsaladanscenter.se , anmäler du dig nu i veckan är det dessutom extra förmånliga priser. Jag vill också tipsa om Uppsala Dansakademi, www.uppsaladansakademi.se , vilket är dansskolan där jag bland annat dansade jazzdans i fem år. En skola med mycket bra lärare och bra upplagda lektioner. Väldigt utvecklande.
ELLE-galan på stolpiga ben
Jag är inte modern. Jag kan knappt något om mode, hade inte ens hört talas om Viktor och Rolf innan de gjorde sin H&M-kollektion, tycker att det mesta som är modernt är fult fram till dess att det blivit så modernt att alla har det och jag hunnit vänja mig. Och då är det knappt ens modernt längre. Men jag har ganska snygga kläder om jag så får säga. Dock kanske inte så moderiktiga de flesta gånger.
Ikväll var det ELLE-gala på tv och jag tittade in lite då och då mellan andra program. Jag tyckte inte speciellt mycket av det jag såg var snyggt, trots att jag försökte och jag förfärade mig över modellernas urkassa gång. Bortsett från ett fåtal graciösa tjejer så såg det ut som hösäckar med tändsticksben som skitit på sig och stolpade runt på catwalken. Miss J Alexander, mannen som lärt toppmodellerna gå, skulle ha gråtit om han sett dessa tjejer hasa sig fram. Sträck på er och gå ordentligt var det jag hade lust att säga. Någon av dem kanske skulle ha hävdat i försvar att det jag såg minsann var hennes signature-walk, men då vill jag bara komma med ett tips: byt ut den mot en ny, illa kvickt!
Att vimla på bild
Vissa är det, andra inte. Vissa lyckas jämt, andra aldrig. En del anstränger sig, medan det för somliga kommer helt naturligt. Hur bra blir du på kort? Är du herr eller fru Photo genique? Jag är det inte. Den växande trenden med vimmelfotografer så fort man entrar ett uteställe är därför inte alltid till glädje. Visst man kan ju säga nej till att vara med på kort, men även om jag sällan blir riktigt bra så när jag fortfarande ett hopp om att en dag, då ska det vända och jag bli värsta fotomodellen. Dessutom, säger man nej så kan man ge sig på att någon annan i gänget säger ja och då är det kört ändå.
I torsdags tycker jag ändå att jag lyckades ganska bra på den vimmelbild som togs på mig. Lite extra kul känns det för att vi som var ute tillsammans tidigare på kvällen fotat varandra för att visa på att vi inte blir bra på kort. Kanske var det att här hade jag bara en chans, inte tjugofem, och då fick jag banne mig skärpa mig. Eller så var det att jag tänkte "jaja det blir ju knappast bra ändå så skit samma". Här är i alla fall en länk till fotot.
http://www.uppsalavimmel.se/events.view.php?id=579&image_id=24630Ett tecken på hur populärt det blivit med dessa vimmelsighter är att det i TV4:s Förkväll härom veckan tipsades om hur man blir bra på dessa bilder. Jag minns inte riktigt alla tipsen, men en sak minns jag att tipsartjejen sa, och det var att det är smickrande att bli fotad ur fågelperspektiv (ovanifrån). Regeln är alltså numera - ställ gärna upp på bild sittandes, men inte under en danssekvens på barisken.
Hej, kom och hjälp mig!
Igår drog TV4:s nya fredagshumor igång, Hjälp!. Ja den heter så denna serie av korta klipp med sketcher av svenska komiker. Eller sketcher är kanske fel att kalla det, för jag tror att man kommer få följa samma karaktärer under seriens gång. Den ena knäppare en den andra. Alla på besök hos en psykolog för att bli av med sina nojor, eller förbättra sina liv på ett eller annat sätt.
Den som tilltalade mig mest var Johan Rheborgs figur. Kanske gillade jag honom bäst för att han har problem med något jag själv ibland tror jag lider av, om än i betydligt lindrigare form. Otålighet. Jag känner också hur jag blir enormt stressad över folk som går eller gör saker sakta, som är i vägen där jag ska ta mig fram och som stoppar flödet och rytmen för oss andra. Jag känner inte att jag som Rheborg-figuren vill jaga gamla tanter med bil längs trottoaren, men en eller annan knuff för att få en slö tonåring genom dörrarna på tågstationen känns ibland ruskigt nära. Jag ropar redan saker som "men gå inte på cykelbanan då idioter" till ungdomarna som hindrar min väg till universitetet, om än bara i mitt huvud eller tyst ner i halsduken. Men ändå.
Det ska bli kul att se vad som blir av den här serien och vilka mer problem man kommer kunna känna igen sig i och börja fundera på om man ska söka för.
Vad du hör och vad du ser
Vi ska dansa in i år, på vår resa genom natten. Eller vänta nu var det verkligen så hon sjöng? Nej det var ju inte det. Dansa i neon tyckte Lena Ph vi skulle göra på åttiotalet. Själv hann jag betydligt längre fram i tiden innan jag insåg att detta inte var en nyårslåt, där vi skulle dansa in det nya året. Med eller utan neon.
Jag är knappast ensam om på detta klot att inte veta vad jag vrålar på stojiga hemmafester eller rökdränkta discogolv. Testa själv att ta en låt du brukar sjunga på och leta fram texten i skriven form. Inte alla ord var riktigt de du trodde va?
Fick två nya låtar att lägga till listan - "jag hade ingen aning om vad jag sjöng", i kvällens Sing a long. Den första var Pink Floyds hit "Another brick in the wall". Här har jag gått i närmare 23-årstid och trott att det ska sjungas "Now we're breaking the wall". Tyckte det passade bra ihop med låtens "we don't need no education", ungarna som bryter ner väggen av förmynderi. Tji fick jag.
Den andra upptäckten gjorde jag i Christer Sandelins "Det hon vill ha". Har alltid sjungit dem står på sina kvinnoben, men det är tydligen så att de står på "sina knän och ber". Ja, det känns ju så här i upplysningstider som att det passar bättre in i resten av låttexten.
Man kan ju fundera över om det gjorts en enda låt som inte fått fel text av någon glatt sjungande, och vilken låt det i så fall skulle kunna vara?
Kurtan dansar vidare
Lasse "Kurt Olsson" Brandeby dansar vidare i TV4:s Let's dance. Och denna vecka kan jag inte förfäras. Det gäller att kunna bedöma helhetsprestationen och inte bara se till förra veckans katastrof. För den insatsen har jag inte förlåtit honom för. Och om man tittar på valsen i första programmet och kvällens tango så tycker jag ändå att Lasse gjort en bra insats. Han har inte varit någon lysande dansare, men bortsett från rumban som han inte ens gav en chans, så har han ansträngt sig. Och förbättrats. Jag vet dock att det nog kommer en fredagkväll då jag med ilska i blodet kommer att förfäras över att denne goe och glade man röstats kvar på grund av att han ger tröst åt en massa dåliga dansare där ute. Jag hoppas jag har fel och att rätt par får åka hem i fortsättningen. Men vi får väl se. Från och med nästa helg är det dessutom dags att bedömma om rätt låt vann eller inte. Det är tuffa tider för en del, för en tyckare, för en tyckare...
Ann-Louise på support fixar biffen
Skickade ett litet mail till supportavdelningen på blogg.se om min borttappade statistik och som vanligt så fixar de allt. Senast imorgon ska informationen vara tillbaka och inget sägs ha gått förlorat. Skönt, nu behöver jag inte vara besviken längre. Tänk om det fanns den här typen av supportservice för alla frågor eller orosmoment här i livet. Så praktiskt det vore.
Besvikelse
Funktionen för att kontrollera statistiken för besökarantalet på min blogg har inte fungerat sen någon gång i går kväll. Tråkigt tyckte jag som gärna håller koll på hur många nya ip-adresser som hittat hit. Nu är tjänsten igång igen, men all tidigare information är borta. Gone. Besvikelsen är stor. Jag vet ungefär hur många besökare jag hade haft fram till igår, men känner mig ändå lite ledsen över att siffran för besökare nu nästan är obefintlig. Undrar om det går att få tillbaka informationen genom kundtjänst här på blogg.se, men skulle tvivla på det. Typiskt.
Poppius poppar upp igen
Hösten 2005 läste jag grundutbildningen på Poppius journalistskola. Det var en kul utbildning, även om den kunskapsmässigt inte kunde skänka mig så mycket nytt utan mer fungera som repetition för redan uppsnappade kunskaper. Det var en kul utbildning mycket tack vare de nya bekantskaper jag gjorde mig under dessa månader. Men tiden har en tendens att gå fort förbi och nya vänner blir lätt till gamla. Bortglömda och lagda åt sidan. Tyvärr. Man tänker ibland att "om jag kanske skulle höra av mig", men där stannar det. En tanke, inte mer. Inte en handling.
Så förra veckan så damp det ner ett mail i min inbox. Det var från Helen, som tyckte att klassen skulle samlas igen. Jag blev glad över mailet och höll snabbt med om att en reunion vore på sin plats. Jag ska komma med förslag på datum. Snart.
Sen igår när jag kom till jobbet så stod Ami där i köket. Ami var också del av vår härliga Poppiusklass. Åter så rullades tankebollen kring en återträff. Jag ska komma med förslag på ett datum. Snart.
Idag fick jag ett nummer av Dagens Industris magasin Diego. Efter att ha bläddrat lite och skumläst i tidningen så konstaterade jag att den är ganska bra. Hade aldrig läst den förut, trots att jag sen i våras haft mars-numret bland tidningarna i vardagsrummet. Många tidningar har kommit och gått under tiden, men den, just den har alltid bestått. Med tanken att en dag, då ska jag läsa den. Idag blev denna dag.
Jag hann inte mer än till framsidan förrän jag tänkte "men varför har jag inte gjort det här förut" och "hur har jag kunnat missa det här". På framsidan fanns alla information som behövdes för att få mig att kasta mig över tidningen. Och jag hade missat den, i över ett halvt år. Så här stod det " 25 år och mediepamp: Josefin Hjörne om posten i GP-styrelsen"
Behöver jag säga att Josefin Hjörne gick i min klass på Poppius (eller hade ni listat ut det). Varje vecka hela hösten satt jag bredvid denna urgoa göteborgska. Hon var tjejen jag gjorde personporträtt på som första skrivuppgift, den första jag åt lunch med. Trots detta visste jag inte att hon valts in i styrelsen för Göteborgs Posten eller att hon är fjärde generationens Hjörne som pampar i just GP-kretsar. Det säger en del om oss svenskar, om hur vi inte vill framhäva oss själva och riskera att verka skrytsamma och om hur vi lätt glömmer bort de personer vi inte ser dagligdags. Visst har jag tänkt på Josefin, Helen, Ami och alla de andra under det dryga året som gått sen vi gick skilda vägar den där decemberkvällen i ett mörkt Stockholm. Men ändå så vet jag inte vad de gör. Det är beklagligt.
Jag ska höra av mig med förslag på ett datum om när vi alla kan ses igen. Göra det snart. Snart är numera imorgon.
Donera dina organ när du inte behöver dem längre!
Jag blir så upprörd när jag nu på Nyheterna hör att Sverige är sämst i västvärlden på organdonation. Varför? Vad är det som gör att vi inte ens när vi är döda kan vara solidariska och ställa upp för varandra?
Jag har många gånger hört bekanta och andra i min omgivning argumentera för varför de inte vill donera sina organ, men jag förstår dem likväl inte. Hur kan man argumentera övertygande för att man ska låta användbara, livräddande organ brännas eller begravas i jorden? Hur kan man säga att man väljer att inte rädda liv när man kan? Okej om det handlar om mitt liv eller deras, om att behöva offra något man behöver för någon annan, då skulle även jag kunna bli egoistisk. Men här handlar det om att något jag redan haft glädje av kan vara till glädje för så många andra (alla anhöriga till den som får organet, och vem vet han eller hon kanske i framtiden hittar botemedlet mot aids), när jag inte längre har någon användning för det.
Jag är anmäld till donationsregistret och tycker att det är en självklarhet. Jag har heller inte gjort några undantag om vad jag vill donera. Ta allt ni kan, ju mer desto bättre. Jag tycker att alla ni som läser det här också ska anmäla er till donationsregistret. En av anledningarna till att Sverige som sagt är sämst på donation i västvärlden är att anhöriga ofta får ta beslutet kring donation coh då säger nej. Så gör någonting för världen och gör det nu.
https://app.socialstyrelsen.se/donation/anmaldon.aspx
Blyger skrämmer mig
Jag tycker det är jobbigt med blyga personer. De gör mig nervös. Jag är själv i princip motsatsen till blyg, en framåt person som pratar med allt och alla om allt och ingenting. Å det nästan jämnt. Så när jag ställs inför att jag ska umgås med personer som är blyga då blir jag plötsligt nervös och osäker. Jag vet inte längre hur jag ska bete mig. Ska jag vara som vanligt, prata på och gå fram i hundranittio? Eller ska jag inta en mer försiktig hållning, som för att inte skrämma den redan tillsynes skrämde?
En kompis till mig sa att hon gillar blyga killar, jag måste säga det motsatta. Inte för att jag tycker att det är något fel eller dåligt i att vara blyg, tystlåten eller tilbakadragen. Nej, helt enkelt för att jag själv känner mig olustig i de blygas sällskap. Den självsäkerhet och det lugn jag själv oftast känner i min samvaro med andra är plötsligt som bortblåst när jag ställs inför någon som känner sig osäker eller rädd. Igår hade jag besök av barn i mellanstadieåldern på mitt jobb och de tillhörde den mer blyga sorten. Och självklart kände jag direkt ettt visst obehag. Barnen var jättesnälla och efter ett tag kunde jag nog vara mig själv igen, men händelsen gjorde mig i alla fall påmind om mitt problem. Något som vet hur man råder bot på detta? Är det ett resultat av min empati och min förmåga att känna det andra känner som gör mig så här? Eller är det ett bevis på att jag har svårt att agera bekvämt utan ord, fart och fläkt?
Tur eller skicklighet?
Dina framgångar i livet, beror dem på tur eller på skicklighet? Är du personen som kan ta alla med din smittande charm eller kanske den som alltid vinner på lotteri? Jag tillhör kategorin som saknar tur men som lyckligtvis skaffat mig en hel del skicklighet. Jag är glad att jag har förmågan att i många fall sälja in mig själv för att få jobbet jag vill ha eller liknande, men jag önskar ibland att jag vore mer tursam.
Jag ville så gärna arbeta med ett projekt som heter Kontaktdagarna, som arrangeras nästa vecka på Uppsala universitet. Ända sen jag första gången hörde om detta arragemang för tre år sen visste jag att det där är något jag skulle vilja vara med och göra. På grund av olika orsaker så har det inte passat att söka en plats som medarbetare de tidigare år då möjligheten funnits för mig, men i år då stämde allt. Jag var på rätt plats vid söktillfället, jag kommer vara på rätt plats under mässdagarna nästa vecka. Och jag hade en bra bakgrund för tjänsten jag sökte. Vad kunde nu gå fel?
Jag var glad och exalterad, vad kul det skulle bli och vad mycket bra kontakter jag skulle kunna skapa mig med svenska företag. Yes. Så innan jul kom beskedet att de femtio tjänster som företagsvärd (som jag sökt i första hand), alla var vikta för studenter som under våren läser på c-nivå eller högre. Jag läser på b-nivå. Jaha, tänkte jag lite besviket, då får vi se vad jag får för tjänst istället. Ingen. Jag fick ingen medarbetartjänst alls. Det var alldeles för många som sökt och projektledarna hade tvingats tacka nej till fler än vad de kunnat säga ja till.
Här var det alltså min brist på tur som spelade in. Jag var kanske en av de mest kvalificerade för jobbet (ja jag vågar säga det med tanke på mitt vanliga jobb), men det spelade ingen roll. Jag hade i princip kunnat vara Gud själv, utan tur kommer man inte hur långt som helst.
Jag är fortfarande besviken, men tänker nu försöka göra det bästa av dessa två kontakdagar genom att gå på intressanta föreläsningar och ett kul gasquesläpp nästa torsdag. Jag får väl hoppas att jag får några chanser där eller någon annanstans att marknadsföra mig själv och visa vilken kompetent person jag är. Det gäller att stå på sig och visa vad man kan och vill. Speciellt om man inte har begåvats med någon tur-gen.
Mer info om Kontakdagarna kommer här framöver, men vill ni veta lite mer redan nu så kan ni kolla in
www.kontaktdagarna.se
Du behåller din plats i kön
Tack ska du ha, det var snällt. Denna tanke, i snäsig ton, virvlar genom mitt huvud varje gång någon telefonköröst är dum nog att yttra orden "Du behåller din plats i kön". Vem kommer på att man ska säga en sådan sak? Har de ens tänkt på vad motsatsen är? Tror de att vi som ringer, om de inte säger dessa små ord, ska tro att vi förlorar vår plats i kön? Visst ibland är det bra att vara tydlig för att slippa onödiga frågor eller oro hos sina kunder, men det måste finnas en gräns.
Kanske tillhör jag en lättretad sort som faktiskt provoceras av detta uttryck, kanske tycker många att det är relevant information (det tvivlar jag dock på). Jag väntar bara på den dag då jag sitter där i en lång och tröttsam telefonkö och får höra orden "Beklagar du har precis förlorat din plats i kön på grund av trängning", då kommer jag le. Inte för att jag vill bli trängd också när jag väntar i telefon, nej men för att de orden skulle skänka mig information jag faktiskt har nytta av. Och inte kunnat förutse!
Djurisk vinter och vår
En av trenderna på årets vårformex var det djuriska, tillbaka till naturen och vår tid som jägare. Nu kan alla ha sitt hem inrett som en pampig jaktstuga. Detta har verkligen inte varit min stil och är det kanske fortfarande inte, men jag kände mig ändå väldigt dragen till mässans installation på detta tema. Vem skulle inte vilja värma ändan på den här tronen en kall vinternatt?
För att ackompanjera denna pjäs passar en ljuskrona i horn bättre än något. Eller vad sägs om denna?
För de som kanske inte känner sig fullt så modiga att de vågar förvandla lägenheten i stan till en oas för jägare kan ju en lampa som denna vara ett sobrare alternativ. Eller varför inte den fina ljushållare som jag själv kände mig tvungen att slå till på igår. Den var varken dyr eller gjord av riktiga horn, så passar även jaktmotståndare. Kan väl erkänna att den inte gör sig klockrent i min annars ganska moderna och minimalistiska stil, men jag gillar den ändå. Och när det gäller inredning är känslan man har för sakerna ändå det viktigaste. Även om det blir till att bemästra de känslorna då och då för att inte få en bostad fyllt av 100 stilar men ingen "stil".
Hårfager och trasselsudd
Julen och vintern brukar ibland kopplas till uttrycket "in the time of angels" , vilket låter fint och mysigt. Kan dock upplysa er om att dessa änglar inte lär se ut som de ni föreställer er. Blont, lockigt, svalande hår som böljar i vinden. I don't think so. Må hända att de har guds högra hand till frisör, men ändå det går inte att se ut så den här tiden på året.
Tunnt, lockar som vägrar rulla ihop sig och hårstrån som pendlar mellan att stå rakt upp eller ligga klistrade mot pannan. Vinterhår innebär inte "bad hair day" en dag i veckan. Vinterhår innebär bad hair månader i sträck. För hur kul är det egentligen att se ut som den skrämda dockan i tomteverkstan på julafton eller som att man haft lite väl nära kontakt med clownen och fått mer än en ballong gniden i skallen? Lägg sen till det här att du lyckats passa in en frisyr delvis på utväxt, som gör att du inte ens kan sätta upp städmoppen ordentligt i en vanlig hästsvans.
Någon som har ett tips på hur man kan se vettig ut i skallen även så här års? Jag börjar tröttna lite på att dag in och dag ut vara tjejen med den obeftliga frisyren.
Är du säker på att du vet vad du är?
Dem som någon gång gjort högskoleprovet kan ha ställts inför den vetskapen att de faktiskt inte visste det de "visste". Jag hade flera ord som jag var helt säker på att jag kunde betydelsen av, kanske till och med brukade använda, men som sen visade sig betyda något helt annat när jag fick dem på ett högskoleprov. Och det är just det där med att använda ord som man inte vet den korrekta betydelsen av som fångat mitt intresse idag.
Jag har ett lysande exempel på hur fel det kan bli. Hur man kan säga att man är något helt annat än det man tror att man säger sig vara. Jag har ett ord som jag under hela min livstid använt trots att det definitivt inte passar till att beskriva mitt sätt att vara. Jag har till och med sen jag fick veta vad det innebär av ren vana slängt mig med ordet. Tur att det inte verkar vara så många andra heller som vet vad jag faktiskt pratar om. Jag skulle nästan kunna slå vad om att de flesta av er använt detta ord. Åtminstone om ni är eller som barn var en person som tyckte om att synas och höras, gärna spelade teater och sjöng. Då har ni med ganska stor säkerhet sagt att ni är detta.
Ordet med stort O är Exhibitionist. För mig ett ord som visar att jag tycker om att stå i centrum och något som kan beskriva att jag under min uppväxt helst ville ha jobb som skådespelerska, fotomodell eller programledare. Som jag brukar säga "jag har alltid var lite av en exhibitionist". Om du nu slår upp detta ord i ordlistan så lär du finna en defintion som kanske inte känns riktigt lika passande för just dig. Jag vet i alla fall att jag själv inte kände igen det som något som karaktäriserar mitt sätt att vara.
Defintion av exhibisionist: person som har en sjuklig drift att visa sina könsorgan för andra.
Nja, känner jag väl inte riktigt igen. Som tröst finns det även en allmännare använding av ordet omnämnd, och det är just liknelsen med skådespelare och att tycka om att visa upp sig för andra. Men det känns lite som en klen tröst i sammanhanget. Det räcker med att en person missförstår en för att lätt ansträngda situationer ska uppstå eller skamliga förslag ska läggas framför ens fötter. Nej, se upp med orden. Du vet inte alltid vad de verkligen betyder.
Klagomuren och konstruktiv kritik
Idag har jag klagat. Jag har gjort min röst hörd. Jag har, trots att tiden gått och den värsta ilskan och irritationen runnit av mig, samlat mitt sinne och sagt min mening. Jag var inte nöjd, jag tyckte ni aggerade fel och det fick mig att prestera sämre än nödvändigt.
Det jag konstruktivt kritiserat var min sista kurs på höstterminen, som avslutades förra veckan. Kursen hade kunnat varit hur bra som helst om det inte varit för att de lyckades stjäla all min motivation, och säkert mycket av mina kursares redan första dagen. Eller ja till och med kanske lite innan kursstart. Att inte dela ut schemat förrän i sista stund och helt abrupt ändra egenvalda seminarietider (utan någon tillsynes anledning) är enligt mig en tråkig form av maktutövning. Som sagt kursen kunde ha varit riktigt bra, men jag gav den inte ens en ärlig chans efter en så tråkig start.
Det har hänt tidigare att jag blivit mäkta förbannad över orättvisor inom skolans ramar och jag tänker alltid att det här ska jag minnsann ta upp i kursutvärderingen. Så mycket längre kommer jag tyvärr sällan. När det är dags att utvärdera har jag kanske glömt hur arg och upprörd jag var, eller så orkar jag inte längre bry mig. Men idag tog jag chansen. Det är kanske inte mycket man gör för sina efterföljande, men kan man göra något som förbättrar så är det ändå alltid något. Och sen är det skönt att få tala om att man inte varit nöjd. Mer kan man inte göra.
Apan jag måste ha
Denna coola och snygga ljusstake kommer från företaget More of Scandinavia och var ett av mina bästa fynd på Formex igår. Så fort den kommer ut i butikerna så måste jag skaffa mig minst en, men kanske tänker slå till på fler. Kolla bara in vilken häftig dukning man kan göra med dessa djungeldjur.
För information om återförsäljare
av More of Scandinavias produkter besök deras hemsida
www.moreof.se . Jag kan lova att de har en hel del fint proslin som är värt en titt. Det kliar just nu i mina vill-ha-fingrar efter både de gröna muggarna med apor och blad på och det vita fatet, också det med relief i samma mönster.
Nya och gamla bekanta
Mister du en så står dig tusen åter. Så säger man ju ofta när det gäller kraschade kärleksdrömmar, mannen med stort H som slutade som hjärtekrossare nummer ett, eller drömkvinnan som visade sig vara mer mardörm än rosenskimrande. Men när det gäller vänner och bekanta, kan man säga samma sak då? Om jag mister en i dag, står det då mig tusen åter i morgon?
Jag tycker det är svårt att verkligen lära känna nya människor. Ytliga bekantskaper har jag många för jag är en pratsam typ som lätt kan socialisera med min omgivning, men bekanta som jag umgås med privat är det sämre med. Det är så svårt att komma till det stadiet att man går från att vara kursare som pratar mellan föreläsningarna eller arbetskamrater som tjattrar på lunchrasten, till att bli vänner som går på bio eller bowlar. Kanske beror det på att de flesta människor är stressade och redan har fullt upp med att träffa sina nära och kära mellan arbete, träningspass, matlagning och sovdags. Kanske finns det inte tillräcklig plats för nya bekantskaper.
När man läser fristående kurser på universitetet som jag gör, istället för ett specifikt program, uppstår dessutom ett ytterligare problem. När jag väl lärt känna någon så väl att det börjat närma sig gränsen då vi kan börja göra saker utanför skolans väggar så är kursen slut. Borta, done, finito. Då ska det påbörjas något nytt, med nya människor som ska läras kännas, lagom tills det är dags att åter gå vidare. En och annan kanske lockas hanka sig kvar på telefonlistan över terminsskiftet, men de är snarare undantag än regel. Detta känns trist. På mina tentafester (ja blev två kväller med fart och fläkt) tidigare i veckan så pratade jag med flera, nu före detta, kursare som jag hade jättetrevligt med, men det var kanske lite väl sent. Visst kan vi ses igen, men kommer vi göra det? Eller ska det bli precis som vanligt, ett kort samtal när man springer på varann på krogen eller i universitetets korridorer, som med tiden övergår i ett snabbt hej och till slut ett bortvänt huvud och en mot intet stirrande blick. Jag funderar på att vara järv (jag är det ibland) och maila min seminariegrupp från höstterminens kurs och säga att vill någon umgås över kursgränsen i vår så är jag lätt att övertala. En öl eller en förfest behöver man väl inte ha känt varann dem senaste fem åren för att dela?
Calaisa - att leva sin dröm
Råkade för några timmar sen zappa mig in i en riktigt intressant dokumentär på SVT 2. Här fick jag följa det svenska bandet Calaisa. Malin, Anna, Lisa och Caisa är fyra tjejer som nyligen passerat 20-årsstrecket, de har en dröm om att slå igenom stort med sin egenkomponerade musik. I elva år har de spelat tillsammans och nyligen tog de steget över Atlanten, där de fixade ett bättre än bra skivkontrakt med Universal. Jag skulle beskriva musiken som en blandning mellan country och pop. Men tycker ändå inte att det riktigt gör den rättvisa. Bra var den i alla fall. Lite som en svensk version av The Corrs. Jag känner nu att jag måste ge mig ut i skivaffärerna på jakt efter deras debutskiva. Jag tror den har stor potential att falla mig i smaken.
Verkar inte som att dokumentären går i repris, men för mer information om denna grupp, gör dig ett besök på
www.calaisa.com
Boktips från bokhandlaren
Har kanske inte sagt att jag jobbar med att sälja böcker. Nu för tiden är det Akademibokhandeln i Fältöversten på Östermalm som då och då får nyttja mina färdigheter, men jag har även varit bokhandlare i en småstad. Eller bokhandlarbarn kanske är mer korrekt att säga. I mer än tio år hade mina föräldrar bokhandel (och försäljning av allt annat du kan tänkas vilja köpa, nästan i alla fall) i Östhammar, en liten stad vid Roslagskusten. Där jobbade även jag och krängde pocketbok efter pocketbok, en hel del Kjell Eriksson-deckare och signerade Jan Guillou-böcker.
Mitt bokintresse är stort, även om den egna läsningen tyvärr bara blir mindre och mindre. Tiden bara flyger iväg och eftersom semester med en bok på stranden är ett avlägset minne (i sommar måste jag åka bort) så känns det som en evighet sen jag kunde läsa ut en bok på några timmar. Jag har hållit på med Marian Keyes senaste, "Anyone out there" i flera månader, något som verkligen inte är likt mig eller gör boken rättvisa. Två saker står på min att-göra-lista när det gäller min läsning: Ta mig tid oftare och lära mig snabbläsning. Jag läste med hög hastighet som yngre, men ju äldre jag blir desto långsammare läser jag, med alla problem det medför (kommer ett inlägg om detta framöver).
Nu vill jag i alla fall komma med några boktips för myssöndagar hemma i soffan eller stormfyllda vardagsnätter nerkurad under täcket.
Vänninan, Storlek 37 och O.S.A av Denise Rudberg. Ska läsas i den ordningen. Böckerna är fristående, men många av karaktärerna återkommer och huvudpersonen i den ena boken blir en bifigur i den andra. Avhandlar problem och glädje bland Stockholms överklass.
Jenny S och Matilde också dessa av Denise Rudberg. Denna kvinna kan skriva så läs, läs, läs.
Tjuvarnas marknad av Jan Guillou. Den enda bok jag läst av denne välkända författare. En historia om fusk bland höjdare. Ett roligt inslag är att Guillou fingerat en del namn på kända advokater med flera som lätt går att koppla till riktiga personer.
Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. En bok som gör att du vill ligga sömnlös om natten. Historien är belagd i Barcelona och är spännande, spännande.
Så, där har ni några tips. Fler kommer framöver.
Årstidsstrid i mitt sinne
"It maybe be winter outside, but in the heart it's spring". Denna textrad, tagen ur en känd jullåt, passar mig bra i kväll. Utanför fönstret har vintern och snön intagit Uppsalas gator, men jag, jag har vår och sommar. I dag var det dags för ett besök på mässan Formex i Stockholm och där var vintern långt borta. Nej i handelns värld är det vår- och sommarköp som står på planeringen. Färgglada parasoll och hängmattor ska fånga inköparnas intresse. Drömmen om sommar och sol ska åter väckas. Visst fanns det en del utställare som också nu på vårformex (finns en mässa på hösten också) försökte kränga tomtar och braskaminer, men paraplydrinkar och flipflops stod ändå som vanligt i fokus. De första åren jag besökte Formex (är nog mitt nionde år nu tror jag) så kändes det konstigt att handla strandleksaker i januari och julpynt i augusti, men allt går att vänja sig vid och nu känns det faktiskt helt naturligt. I år kändes det kanske extra naturlig att blicka mot vår och sommar, då vädret de senaste månaderna varit allt annat än vinterlikt. Personligen så är jag grymt sugen på att få dekorera mitt eget hem i vårens trendfärg när det gäller inredning: GRÖNT. Grönt är skönt och ett tecken på liv. Jag kan knappt bärga mig. Mm.
Jag bjuder på mer smått och gått från mitt Formexbesök senare. Tips om bra företag och vad som gäller framöver är något av det ni kan vänta er.
Formex - färg och form i överflöd
Idag blir det inredning och presenter, onödiga och nödiga saker i massor. Jag ska snart sätta mig på tåget till Stockholm och Älvsjö, där jag ska besöka vårens Formex. En mässa som är som en tripp till Mecka för en inredningsintresserad (okej mässorna i Birmingham och Frankfurt slår den säkert med hästlängder men ändå). Jag har besökt Formex ett otal gånger, men det känns ändå lika kul. Jag kunde inte besöka höstens mässa så ett viss uppdämt behov finns i mig. Jag vet dock tyvärr att min utvärdering kommer att vara - been there, seen that. Men det gör inget, vissa saker tål att uprepas och se igen.
Nu går det åt rätt håll
Jag skulle inte säga att jag är en tävlingsmänniska, men jag älskar att spela spel och visst är det då även trevligt att vinna dem. Så lite kämparglöd och vinnarskalle har jag nog ändå. Bloggkartan.se är förvisso inget spel, men jag har ändå börjat mäta vinster och förluster kring sidan. Just nu har jag vunnit lite. Jag har sedan igår klättrat tio placeringar och innehar nu plats 46 (av 66). Eftersom antalet bloggar ökat med tre sen jag kom med så är min 46:e plats faktiskt bättre än den 44:e plats jag startade på.
Jag vet att det är grymt fånigt att bry sig om sånt här. Men just i denna stund är jag grymt fånig. Och det är faktiskt ganska kul.
Mer vild än vacker
Dansdjuret i mig är trött på att sova i sitt ide och har nu börjat gnaga sig ut. Djuret får näring av klassiska schlagers, radiopop och gamla 80-talsdängor. Igår matade jag djuret. Jag hade dock inte väntat mig att det skulle vara i så bra form trots en tids sovande.
Jag vill inte säga att jag ägde schlagergolvet på Stockholms nation i Uppsala denna torsdag, men jag utnyttjade det i alla fall med full entusiasm. Alkoholhalten i blodet var ganska låg men energin var higher then high. Det var längesen jag var så fångad av en stormvind. Dansen som utfördes i det minst sagt minimalistiska danshörnet var inte av högsta klass, eller något jag skulle ragga med, men den föddes ur glädje. Jag sjöng med i låtarna, gjorde fåniga rörelser med min danspartner och hon svarade med samma mynt. Vi buggade utan vare sig takt eller känsla (tur jag ska börja buggkurs snart) och vi trampade på i bästa Carolastil. Jag kunde inte ens hålla mig från att fanatiskt studsa upp och ner och skrika "everytime we touch i get the feeling". Jag var mer vild än vacker och det gjorde mig inte ett smack. Jag har dessutom hört att om man springer fort och ler så syns det inte att man är ful, undrar om det gäller för vild dans till Arvingarnas Eloise också. Apropå Eloise, så kan jag upplysa intresserade läsare (ni andra kan klicka er härifrån redan nu) om att jag är löjligt svag för den låten. Jag vet att de sjunger Eloise, inte Louise, men jag låtsas alltid lite att den handlar om mig ändå. Haha. Den kille som tar ton och sjunger den för mig är garanterad ett leende och ett övervägande.
Gillar Kurt Olsson lap dance?
Jag missade det. Vem åkte nu ur Let´s dance? Jag var så fokuserad på mitt surfande vid datorn att jag missade vilket par som fick lämna tv:s strålkastarljus iklädda tårar, alternativt falska leenden. Jag som ville kunna säga fel par åkte ut. Fast det kan jag säkert ändå. Jag har svårt att tro att tittarna inte lyckades hålla kvar Lasse "Peppe 2" Brandeby i programmet. Eller har jag fel kanske? Ska snart söka mig in på TV4:s hemsida och kolla.
Utifall han nu blev hemröstad så säger jag...äntligen. Inte till att vi blev av med vår dansande Kurt Olsson utan till att kvalitet gick föra popularitet. Det räcker att Peppe Eng gjorde en karriär i Let's dance förra året på bekostnad av mycket bättre dansare. Någon favorit i repris vill åtminstone inte jag ha. Det jag i alla fall kunnat glädja mig åt detta år är att juryn verkar ha förstått att de är där för att stå för den hårda, men rättvisa bedömningen, inte lyfta fram taktlösa tittarfavoriter.
Nu har jag kollat vilka som blev först att lämna Let's dance 2007. Ja, vad säger jag...fel,fel,fel! Om någon vill argumentera med mig kring detta så kan jag dra mitt huvudargument mot Lasse Brandebys fortsatta medverkan nu direkt. Det är ganska simpelt: Dans innebär att man rör sig. Att stå stilla på dansgolvet när ens dansparter rör sig hett runt en är inte att dansa, bara skrämmande nära lap dance i stående form.
Geografi i bloggland
Lyckades ju placera mig på bloggkartan.se härom dagen och kunde då stoltsera med en 44:e plats (av 63 listade bloggar i Uppsala). Min undran var då om jag skulle behålla min plats, klättra eller sjunka likt en sten. Hur tror ni det gick?
Först gled jag ner till plats 51 och senast jag kollade hade jag fått ännu bättre glid och var placerad som nummer 56. Verkar som att jag ännu inte lyckats övertyga läsarna om att de ska välja min blogg som en av deras "favoritbloggar". Men istället för att sörja att det går utför så gäller det nu att plocka fram vinnarskallen och spikskorna. Backen ska inte längre glidas nedför, här ska det sakta men säkert vandras uppåt. Mot toppen.
Nu är jag med
Jag har nu poppat upp på bloggkartan.se. Om man tittar på listan för Uppsala så ligger den här bloggen som nummer 44 (av 63). Det gjorde mig nästan lite barnsligt glad eftersom jag förväntat mig att hitta mig själv som nummer 63. Men tydligen är det någon eller några som betygsatt min blogg (eller hur det nu fungerar) så jag hoppat upp en massa placeringar direkt. Nu blir det till och se om jag kommer klättra högre eller falla som en sten. Spännande.
Bloggkartan.se
Vad gör man inte för att bli läst. Det är väl dock det som är meningen med en blogg, annars kunde jag lika bra skriva mina texter och spara på datorn. Och på så sätt slippa sortera bort en massa information för att jag inte vill riskera att hela världen (haha så många läsare har jag INTE på bloggen) vet vad jag känner och gör. I alla fall så försöker jag att locka hit nya läsare genom att pinga min blogg och annat jag tror kan exponera den för nya besökare. En sak som jag velat är att hamna på bloggkartan.se för bloggar i Uppsala. Än har det inte fungerat trots att jag trodde att jag gjort det jag kunde, men så hittade jag en liten ny instruktion om hur man hjälper naturen på traven, så är väl bara att testa. Jag har alltså placerat min blogg på bloggkartan. se, här http://bloggkartan.se/registrera/25815/uppsala/. Där kan ni hitta en massa bloggar sorterade efter var i landet bloggaren befinner sig. Uppsala län är bloggtätast, men då ska man ju tänka på att det bara är ett fåtal bloggar som exponeras på den här sidan. Men att Uppsala ligger i framkant är alltid trevligt.
Åldersnoja och vuxenpoäng
Människan är ett oroligt djur. Människan söker ständigt bekräftelse på att det hon gör är rätt och riktigt. Människan vill passa in och vara en i gruppen. Här blir ålder ett problem. Ålder kategoriserar, utesluter och sätter gränser. Ålder skänker förmåner och bankar dig i huvudet med förbud. Den säger vem du är och vad du ska göra. Bekämpa åldern säger jag.
Jag är 22 år gammal, i juni blir jag över en sekund 23. Vad säger det om mig. Kan du med endast den informationen tala om vem just jag är? Vad jag gör, tycker, tänker, gillar eller inte? Kan du genom den knapphändiga informationen avgöra vad jag passar för, hur jag bör vara eller med vem? Nej, jag tycker inte det. Visst en del kan du kanske säga. Att jag gick grundskolan dem och dem åren, att jag upplevt eller inte upplevt den ena eller andra stora händelsen i världen. Men sen då. Visst om vi antar att jag under min uppväxt umgåtts med dem som är jämngamla med mig och att vi var helt vanliga barn. Varken före eller efter. Då bör du kunna säga en del om hur jag är. Men om det inte var så då, om jag inte umgicks med dem. Eller om jag sen barnsben umgåtts med mina föräldrars bekanta eller i flera år jobbat med personer som är minst tio år äldre än mig. Vet du fortfarande vem jag är bara genom informationen att jag föddes sommaren 1984?
Jag kategoriserar också till viss del människor efter hur gamla de är, men jag har lärt mig att det lätt blir fel. För hur är egentligen någon som är 30? Vem har bestämt hur den typiske 30-årige mannen ska vara? Hur kan man egentligen säga till någon att "du är som om du var 26, inte 30"? Han eller hon är väl som om dem var 30. Alla som är 30 är som att dem är 30. Det är inget beteende det är en siffra som visar hur många år du tillbringat på denna jord.
Jag tror att vi går miste om en massa bra relationer till andra genom att vara så åldersfixerad. Att sätta upp en gräns att jag ska inte dejta någon som är mer än ett år yngre (detta gäller tjejer, killar är oftast mycket mer öppna åt det här hållet) eller fem år äldre, känns ganska korkat. För vad säger att någon som är tre år yngre än mig inte kan vara precis på samma nivå som någon som är nio år äldre än mig? Visst deras livssituation ser kanske annorlunda ut och de har kanske upplevt olika saker. Men ni ska inte vara så säkra på att det nödvändigtvis är 31-åringen som upplevt mest och samlat flest vuxenpoäng. Jag har kompisar mellan 20 och 25 som gjort mer karriärsmässigt i sitt liv än de flesta 35-åringar jag känner. Personer som är framgångsrika företagare eller karriärister sen flera år tillbaka. Trots att det strider mot de åldersregler vi har för framgång på det yrkesmässigaplanet.
Min poäng är, döm inte andra baserat på om dem föddes före eller efter månlandningen.
Rä(c)ker osten?
Är det normalt att en ensamstående, 22 årig tjej har FEM tuber räkost i sitt kylskåp? Inte? Då kan vi konstatera att jag inte är helt normal.
Öppnade nyss kylskåpsdörren för att ta fram lite pålägg och göra mackor och gjorde då denna upptäkt. En av tuberna inhandlades för bara ett par timmar sedan, men dem andra har smugit sig dit (utan att jag märkt det) under en längre tid. Jag tror att det beror på att metalltuber av det där slaget aldrig riktigt tar slut , men samtidigt är de så pass tomma att jag resonerar att det kanske är lika bra att handla hem en ny. Sen när det är dags att ha lite av den mjuka ost på mackan så ser den fulla tuben mycket mer lockande ut och tas därför alltid i första hand. Och då kan det bli så här. Fem tuber på en liten tjej. Jag såg dock till att göra ett genomtänkt val av tub denna kväll och har nu lyckats minska ner beståndet till fyra igen. Fast undrar om den var helt tom ändå...ja det får jag nog aldrig veta. För lagt skräp ligger, som jag ska börja säga.
En konstig sak med mig och räkost är att jag tycker det är äckligt när jag får med räkor på mackan. Under en period åt jag knapp av denna mjukost eftersom jag fick för mig att Kavli börjat blanda i mer räkor än tidigare. Väldigt konstigt att jag känner så här för jag tycker om räkor. Och i räkost är de en ganska nödvändig ingrediens. Men den dag de gör räkost utan räkbitar (som apelsinjuice utan fruktkött) så är jag den förste att prova produkten.
Mums på tentan
Kras, prassel, slurp, smask. Förtärande av ätbart och drickbart är stort och vida spritt i Uppsalas tentasalar. Det tuggas krispiga äpplen, banan, smaskas räkostmackor, prickigkorvmackor, äts choklad, smågodis, dricks vatten, energidryck. Ja någon hunger råder då inte bland studenterna då det pågår tenta. Det är oerhört fascinerande att ta sig en eller ett par minuter och bara insupa alla de intryck som finns i denna sal och då framförallt hur olika ät- och drickbehoven ser ut hos oss som snart ska skriva eller räkna för glatta livet.
Idag skulle vi skriva och jag hade bunkrat bra som vanligt, trots att jag med ganska stor säkerhet visste att jag inte skulle bli en långsittare denna morgon. Framför mig på bordet fanns följande: en 33 cl julmustflaska vars innehåll bytts mot vatten, en banan, två kexchoklad, en (dubbel i och för sig) räkostmacka, en bläckpenna, två blyertspennor, två sorters stift, (inget sudd!, tur det fanns ett på ena pennan), kårleg, körkort, papper om jag skulle bli akut snorig och till sist läppbalsam. Detta är en ganska vanlig tentapackning för min del, men definitivt inget standard kit bland alla studenter i stan. Nej då vissa har inte mer än en penna och vissa har ( ja det är sant) mer än vad jag hade. Idag hade jag klarat mig med en penna och ett sudd för under min timme på platsen så användes endast det. Det jag mest observerade och funderade kring när jag satt där i salen var att så många har med sig energidryck. Hjälper det verkligen? Och oj vad många sorter det finns, vissa hade jag aldrig sett förut.
Vad har du med dig när du skriver tentor/har prov? Skriv en kommentar och berätta. Är det kanske något essentiellt jag glömt i min uppsättning?
Någon lever i mitt huvud
Jag har en inneboende. Någon som ständigt är vaken i mitt huvud. Denna någon bryr sig inte om att jag vill sova eller behöver plugga till tentan imorgon. Nej denna någon kör bara på. Här ska skrivas, här ska snackas, kretativiteten flödar. När jag skulle sova i natt var det febril aktivitet där uppe. Bland annat så skrevs redan då delar av detta blogginlägg. Lägg på det skrivandet av en hel del andra inlägg, samt samtal och diskussioner den här figuren i huvudet planerar att jag någon dag ska ha. Ju mer jag tänkte på det desto mer skänkte jag skribenten och pratkvarnen i mig energi och drivkraft.
Det var inte bara vid gårdagens sänggående som aktiviteten var så här stor, nej numera är jag nästan alltid "i skrivande stund". Undrar när det kommer börja kännas som att jag upprepar mig här på bloggen för att alla inlägg redan skrivits, åtminstone en gång, i mitt huvud. Jag undrar även om detta är ett normalt beteende? Ska det vara så här? Jag försöker att avlasta huvudet lite genom att skriva ner på papper dem idéer på krönikor eller blogginlägg jag får. Men trots att jag sprutat upplägg ur mig innan jag släckte sänglampan igår så ville skribenten där uppe allt annat än sova. Vi får väl se hur det blir inatt.
The Burkini
I Australien är det varmt. Där vill man sola och bada och spendera mängder av tid på stranden. Alla vill det. Även dem som av religiösa skäl inte vill (jag säger vill för jag anser att religion är valfritt) klä sig i bikini eller badräkt. Men med burka eller slöja är det svårt att bada eller surfa. Så för tre års sen kom en lösning. En australiensisk kvinna uppfann det som kommit att kallas The Burkini. Denna klädnad gör det möjligt för alla kvinnor att bada. Burkinin ser ut som en variant på en grodmansdräkt. Den består av ett par långa, tajta byxor och en långärmad klänning som inte är fullt så tajt (meningen är väl att inte framhäva rumpa och bröst) och täcker huvudet och håret. Om denna badklädesel kommer synas på svenska stränder inom kort återstår att se.
"Jag vet jag kan fixa vem jag vill"
Japp så sjunger hon denna väna, men ändå så starka Veronica Maggio. Kan inte låta bli att tänka att jag skulle vilja kontra med textraden "jag vet jag kan inte fixa nån jag vill, aldrig nöjd han blir aldrig nöjd..", inte för att man kommer någonstans i livet med den inställningen, men jag kan då inte påstå att jag har problem med att jag aldrig blir nöjd. Nej ibland undrar man i efterhand hur man kan acceptera så mycket dumheter från andra.
Veronica Maggio var imorse på besök i TV4 Nyhetsmorgon GävleDalarna Upplands studio, där hon intervjuades och sedan sjöng ihop med sin gitarrist Adam. Låten var hennes senaste singel
Havanna Mamma, en låt som gav mig gåshud vid första lyssningen. Den är lite stillsammare än hennes tidigare singlar "Dumpa mig" och "Nöjd" och passar perfekt att börja morgonen med.
Veronica var lika mjuk och vän (kommer inte på ett bättre ord) som jag hade tänkt mig. Men hon hade samtidigt en rejäl styrka och pondus. Hon kändes inte som en rädd liten kattunge, utan mer som en fullvuxen katthona som är lugn och varm, men full med klös. Töntig jämförelse kanske, men, men. För er som inte såg hennes framträdande så rekommenderar jag en titt på det via TV4:s webbtv.
Adressen är
www.tv4.se/uppland. Välj sedan "Se våra sändningar" och därefter Nyhetsmorgon 16 januari del 1 för intervjun med Veronica Maggio och del 2 för att se hennes framträdande. Jag testar att klistra in länkar nedan så får vi se om de fungerar.
Del 1:
http://tv4.se/visa/klipp/?klipp=94992Del 2:
http://tv4.se/visa/klipp/?klipp=95005
Min väg mot kunskap
Fick just känslan av att jag kanske hycklar lite med min rubrik på detta inlägg och vad jag nu tänkt säga. Jag tänker säga att jag fortsatt min igår påbörjade väg mot ökade kunskap om vad som händer utanför den glasbubbla jag kallar mitt liv. Det var i och för sig ingen lögn i det, men med tanke på att jag har en tentamen i verksamhetsstyrning i morgon som jag kanske inte pluggar optimalt till så verkar viss kunskap vara undantaget min nyfunna väg.
Hur som helst så har jag idag inte bara besökt Aftonbladet och Expressen på webben utan även Dagens Nyheter. Det senare känns som att det skulle kunna göras till en daglig vana. Funderade först på att tacka ja till det förmånliga erbjudandet jag fick om premuration på senast nämnda tidning, men med vetskapen om att jag då kommer att väckas av tidningsbudet innan klockan fem varje morgon känner jag mig tveksam.
På DN.se hittade jag förutom dagens nyheter (oj vad fyndigt skrivet) en krönika som jag gillade. Den handlade om att dejta över blockgränserna. En mycket intressant fråga faktiskt. To do or not to do, that is the question. Mitt svar blir att det kan nog fungera bra, men jag tror att det medför en del onödiga problem. Jag menar livet är ju fyllt av en hel del nödvändiga problem redan som det är. Med det inte sagt att man ska låta bli att dejta någon för att den röstar på ett parti från den andra sidan. Istället kan man väl skatta sig lycklig om man hittar någon som tillhör samma block och hålla tummarna för att man har mer gemensamt att bygga ett förhållande på.
I mitt eget fall kan jag se en ganska komisk effekt som ett dejtande med någon från den andra kanten skulle kunna ha. Jag skulle med största sannolikhet bli mer extrem och benhård i mina åsikter än vad jag egentligen är. Det har nämligen visat sig att då jag umgås med dem som är höger så blir jag mer vänster än vanligt, och när jag umgås med dem som är vänster så håller jag hårt på de högra åsikterna. Detta skulle kunna vara ett tecken på att jag antingen är ganska i mitten, inte vet vad jag tycker och bara vill starta en konflikt eller att jag faktiskt kan sätta mig in i båda sidors argument och ser en stor poäng i att jobba för den sidan som är underrepresenterad i diskussionen.
För er som vill läsa krönikan om dejting över blockgränserna så bifogar jag länken här:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2622&a=606157 och hoppas att den ska fungera.
Veronica Maggio gästar Nyhetsmorgon
Tjejen som aldrig blir nöjd och vars kille tyckte att det var bättre att dumpa henne på platsen än på telefon, gästar Nyhetsmorgon TV4 GävleDalarna Uppland imorgon (om inga planer ändrats). För er som vill se detta är det bänkning 9.15 framför TV4 som gäller. För er som inte har möjlighet till detta, glömmer, inte vill nu men ångrar sig oerhört sen, eller som bor utanför sändningsområdet, kommer jag att meddela var?, hur? och när? ni kan se programmet i efterhand.
Rysningar och tårfyllda ögon
Japp sådan blir jag av att titta på TV-program som Idrottsgalan. Då kommer tjejtjejen i mig fram. Det kom dock inga tårar ikväll (annat må jag minnas att det var när Tony Richardsson ÄNTLIGEN fick sina välförtjänta utmärkelser förra året), men rös det gjorde jag. Så fort det visades något klipp när Kajsa hoppade, Anette curlade, Susanna sprang, Björn fick bra glid eller Christian stirrade med galen blick, då trodde man det var minusgrader under filten, i min soffan. Men nej då, det var bara jag och mitt blödiga hjärta. Bara jag som inte kan se folk bli så glada eller ta emot priser utan att bli sentimental så jag bokstavligen skakar. Värst var det när den tyske skidskyttetränaren Wolfgang tilldelades Sportspegelns pris. Varför var just det det mest känsloladdade tillfället? Var det för att jag är speciellt intresserad av skidskytte? Nej, jag är väldigt lite intresserad av just skidskytte. Det som gjorde detta ögonblick så starkt för mig var istället det faktum att Wolfgang grät. Han grät för att han var så lycklig. Och för min del så behövs det inte mer.
Lena + Orup = sant
Vissa har det andra inte. Vissa vågar, andra fegar ur. Åldern är inget hinder, ålder är en erfarenhet, en merit. Hon har försökt med unga pojkar, roat sig med äldre män. Han har varit upp över öronen förälskad och blir hellre jagad av vargar än älskad av dig. Orup och Lena Philipsson är gamla i gamet, men ändå inte old. De har sting och de har glöd och tillsammans har de en hel bunt trallvänliga hits.
Efter ha sett deras framträdande på Idrottsgalan ikväll så står det klart - jag vill se deras show. De har kanske inte de klaraste eller mest samhetslena röster världens öron lyssnat till. Men dem har det. Dem är fräcka, kan driva med sig själva och vet hur man bjuder publiken på show.
Eftersom jag är tjej och en TV-gala visar andra tjejer iförda diverse fodral, både med och utan smak, så kan jag inte låta bli att kommentera Lenas klänning. Jag tycker den var ursnygg. Den röda klänningen, som såg ut som att någon klistrat stora bullpapper på den, och det svarta sidenbandet i midjan gjorde henne både stilfull och sexig. Hon var docka och vamp i ett. Jag såg bara slutet på galan, men av de utstyrslar jag hann se så var Lenas helt klart den jag helst skulle vilja kopiera.
Fel adress
Ibland ska man nog skriva det man först tänker på och inte tro att det blir så mycket bättre om man tänker till. Adressen till det härliga inrednings- och presentföretaget SIA är
www.sia.se, vilket var min första tanke och intention att skriva. Sen satte hjärnkontoret igång att resonera och eftersom sekreteraren däruppe snabbt hittade informationen att SIA är ett internationellt företag så blev informationen jag fick - "skriv .com, det är nog rätt". Tur att man har vänner som testar länkarna och sedan meddelar att dem är fel.
Spice girls fulltaliga
Förkväll-kvartetten har fått tillskott. Eller för att använda den nya medlemens egen liknelse, Spice girls har fått en ny medlem. Den nya kryddheta tjejen är journalisten Alexandra Pascalidou. Ett ganska tungt och seriöst namn enligt mig. En tjej med skinn på näsan och en meriterande bakgrund inom tv. Ska bli intressant att se hur hon tar sig ut i detta sammanhang.
Jag måste säga att programmet Förkväll faktiskt överträffat mina förväntningar (okej de var väldigt låga, men ändå), och att Carolina Gynning överraskat. Jag tillhör en av dem som var grymt skeptisk till att Big Brother-tjejen Gynning skulle bli programledare på TV4. Jag tillhör dem som rasade med mina kollegor över detta val. Vad håller de på med på TV4:s huvudkontor tänkte vi. Hur ska det här sluta och hur ska det gå för våra lokala nyheter som ska klämmas in i samma ram som denna produktion? För egen del kan jag säga att jag inte rasar längre och tittarsiffrorna har visat på att jag nog gör rätt i det. Carolina Gynning har överraskat mig på så sätt att hon visat sig vara mycket mer än stora bröst i ett för litet hus med för många boende. Hon har överraskat mig genom att inte vara den av programledarna som orsakt störst irritation i mitt sinne (de gånger irritation nu uppstått). Om det sista beror på henne eller på att de andra kanske inte helt levt upp till den bild jag hade av dem är dock oklart.
Hur Pascalidou platsar och tar sig ut återstår nu att se. Vilken roll kommer hon ta? Och vilken roll kommer de andra låta henne ta? Fyra elefanter som ska bli fem myror är en förändring som inte nödvändigtvis går att genomföra smärtfritt.
Dekorera mitt liv
Jag känner att jag börjar bli mer och mer säker på vart jag vill föra mitt liv. Jag tror att många av dem känslor jag känner och konstiga tankar och drömmar som jag har inte ska tryckas undan och ignoreras. Jag tror att tecknen som om och om igen uppenbarar sig är värda att lyssna på. Äntligen så tror jag att jag vet. Men vägen dit är ännu grumlig.
Jag ska jobba med inredning. Jag vet inte hur, men efter många om och men så står det mig nog ändå klart att detta är något jag ska göra. På ett eller annat sätt. På hel- eller deltid. Alternativt ska jag bli onödigt rik så jag har möjligheten att inreda och inreda om hemma hos mig själv när än lusten faller på, vilket är ofta. Men det alternativet känns ändå inte riktigt lika rimligt.
Att vägen för mig i livet nu ändå har uppenbarat sig, kanske inte rak och molnfri, men ändå synbar beror på ett antal insikter jag kommit till. Jag tror att någon som kan drömma om och längta efter att få besöka SIA:s (inrednings- och presentföretag,
www.sia.se) utställningslokal i Frihamnen har ett starkt band till inredning och dekor. Att jag till och med kan känna sorg eller frustration vid tanken på att jag inte vet om jag får åka dit igen, bekräftar bara det hela. Att samma person kan få tillfredsställelse bara av att stanna till vid tidningshyllan i mataffären och titta på inredningmagasinen, du läste rätt TITTA, köp är inte ens en nödvändighet, vittnar än mer om att ett intresse finns. För en tjej mellan 20 och 25 är det inte heller ett helt vanligt beteende att hellre spendera tid bland affärernas ljuslyktor och serviser än bland klädgalgar och skohyllor. Har jag bevisat min poäng, eller ska jag fortsätta?
Det som återstår att komma underfund med är hur jag ska arbeta med inredning. Och om jag behöver skaffa mig någon utbildning inom området (hoppas inte det, jag vill gå lärlingsvägen och jobba mig upp, det är mer min grej). Ska jag arbeta med homestyling, försäljning, kanske skriva eller göra TV om inredning? Vad har jag för förutsättningar och vilka är mina begränsningar? Jag vill ha ett roligt, utvecklande och välbetalt jobb. Mina planer på att gå en dekoratörsutbildning i Leksand har därför, åtminstone för tillfället, slagits ur hågen. Visst gillar jag att göra butiksskyltningar, men det känns som att ett jobb som dekoratör i någon butik riskerar att både bli för enahanda och tråkigt nog också för dåligt betalt. Pengar är definitivt inte allt, men det finns ingen anledning att inte satsa högt. Och ska man ha ett jobb med dålig lön så ska det antingen vara något man brinner för, ett nödvändigt ont eller en tillfällig sysselsättning.
Fem år i fängelse för säkert sex
Tyckte att det var lika bra att gå ut hårt i min satsning på att få bättre koll på vad det skvallras om och det vi kallar nyheter. Därför fick sig både expessen och aftonbladets webbsidor kära besök av mig imorse. Toppade sidorna gjorde så klart rapporteringen om stormen Pers framfart över vårt nästan vårlika land. Men det fanns även en del annat intresseväckande. Eller vad sägs om den 20-årige svensk som stal kondomer i Thailand och nu riskerar fem års fängelse till följd av händelsen. Jag är starkt emot stöld, men kan trots detta inte låta bli att tycka lite synd om denne lustfyllde yngling. Jag kan inte heller låta bli att undra om denna akt för säkert sex var killens eget initiativ eller om tjejen han skulle idka älskog med var en påtryckande faktor. Om det senare var fallet så kan man ju undra vilken deras relation är idag. För det första blev det inget av med älskandet eftersom 20-åringen valde att stjäla kondomerna och dessutom bli ertappad med att göra det. En anledning till irration och frustration hos båda parter. Att han sen nu riskerar fängelse för sakens skull känns knappast som en bra start på denna romans. Min sista fundering kring denna händelse är - hur mycket sex hade han egentligen väntat sig? Han hade nämligen fyllt fickorna fulla med kondomer. Någon räcknade uppenbarligen med att få till det om och om igen.
Början
Idag är början på resten av mitt liv. Resten av mitt liv som uppdaterad, en person med bra koll och någon som vet vad som händer i omgivningen. Från idag och framåt så ska jag se till att ta reda på det jag inte vet. Läsning av någon dagstidning, i pappersform eller på Internet, måste läggas till den dagliga rutinen. Och trots visst motstånd så bör nog även kollen på Aftonbladets och Expressens rapportering öka. Jag var en gång välinsatt i vad som händer i världen, min väg tillbaka dit har nu börjat.
No hide and seek
Har ju tidigare skrivit om min förkärlek för citat och ikväll fick jag mig ett nytt att placera på topplistan.
"Man kan inte gömma sig för livet, man måste leva det."
Ännu en gång var det den amerikanska TV-serien One Tree Hill som levererade. Även om jag tycker att seriens handling urartat en hel del, så är citaten en stark anledning att fortsätta titta. Ett annat bra citat, som är taget från en citatbok är:
"De misstag en man ångrar mest i sitt liv är dem han inte begick när han hade möjligheten."
Detta kan lätt följas upp med klassikern:
"Du ångrar bara det du aldrig gjorde."
Någon därute som har ett citat till mig? I så fall så får ni jättegärna skriva det som en kommentar här!
Det som saknas
Jag tror jag vet något som saknas på min blogg. Efter att ha ägnat en del tid till att surfa runt på andra bloggar (vad gör jag inte för att skjuta upp pluggandet till onsdagens tenta) har jag upptäckt att de flesta har något som jag helt saknar. Bilder. Jag har endast en bild, den på mig själv, sen är det text, text, text. Jag har så klart inget emot text - jag älskar text, men jag gillar faktiskt bild också. Och jag är en rätt bra fotograf. För tillfället är min digitalkamera trasig, men jag ska ändå inom kort försöka fixa lite fina uppsalabilder hit till bloggen. Eller några andra motiv jag finner passande. Bra nu var det bestämt och uttalat, så ni har chansen att hålla det emot mig om jag misslyckas.
Svenska artister
Jag gillar våra svenska artister. Visst är det storslaget och glammigt med Justin Timberlake och Britney Spears, men lite hederlig Titiyo eller Uno Svenningsson är ändå något speciellt. I min skivsamling är det nog faktiskt övervägande svenska artister som återfinns. Här har vi bland andra Jill Johnsson, Takida, Patrik Isaksson, Magnus Uggla, Meja, Eric Gadd, Orup, Lena PH, Jävlaranamma, Tomas Ledin och Jimmy Jansson. (Imponerande spridning eller hur?!). Min poäng är att det finns så mycket och sån bredd inom den svenska musiken. Det finns dem som sjunger på svenska, dem som sjunger på engelska. Dem som kör trallpop om Stockholm och dem som kör rock à la Nickelback.
Denna söndagsförmiddag är det Orups senaste som spelas i min lägenhet. Det är andra lyssningen för skivan som jag lånade av min mamma för några veckor sen. Antar att jag först blev lite besviken på låtarna och därför har låtit skivan vila sig i min bohylla. Men så här efter att ha hört dem igen så börjar jag gunga med och känna mig ganska nöjd. Jag gillar Orup, han sjunger enkelt och ibland ganska igenkännande. Just nu talar han om för mig att jag har dålig smak när det gäller män! Oj då, men han mildrar det hela med att säga att jag har snygga kläder, fin frisyr och ett vansinnigt vackert hem - tack, tack.
Känns som att den här skivan kommer att få rulla en hel del till varv hemma hos mig den kommande tiden. Jag tror även att det är dags att plocka fram lite Gadd-plattor ur byrån. Soul är som balsam för själen
.
Do you wanna dance?
Under the moonlight, squeeze me baby all through the night, oh baby do you wanna dance? Jag är så danssugen just nu. Kan knappt bärga mig tills mina danslektioner drar igång igen. Höstens hit salsan ska byggas på med en fortsättningskurs i kubansk och en nybörjare i LA Style. Tänkte dessutom slänga in lite bugg och eventuellt country linedance! Det ska bli så så kul. Jag saknar fortfarande jazzdansen, men tror inte att det blir någon sådan nu under våren. Chassér och piruetter får göras hemma i vardagsrummet. Stretchningen skulle jag dock behöva komma igång med igen. Jag har aldrig varit vig, inte ens som barn när jag höll på med voltige (gymnastik på hästryggen) och för varje år blir det bara värre och värre. Jag vill ju så gärna kunna gå ner i spagat och split, men med en så låg smärttröskel och dåligt tålamod så är det inte det enklaste att lära sig. Men det står ännu på listan med "saker som jag skulle vara en bättre människa om jag kunde" ;), så vi får väl se. Streetdance och orientaliskt är två andra dansformer som jag testat men som nog tillsvidare får förpassas till dansgolven på Uppsalas uteställen och nationer. Fast om jag skaffar terminskort på dansen så skulle jag kanske kunna klämma in några sådana pass med. Det är alltid bra att få chansen att försöka hitta rätta streetstilen ( mitt stora problem, är därför jag tröttnat lite) och att öva chimmys (skaka rumpan) har alla tjejer nytta av i dagens Shakira-inspirerade samhälle.
Jag tror att många människor skulle må bra av att dansa lite mer. Inte bara för att det är ett kul sätt att få röra på sig och förbättra sin koordination, utan mycket för att det är ett sätt att lära känna sig själv, sin kropp och hur man känner sig bekväm med den ihop med andra. Här är pardans av något slag en perfekt grej. Ta salsan till exempel, där pågår ett spel mellan tjejen och killen och när det är riktigt bra så är det osande hett. I början när det inte är riktigt bra så är det nervöst och varje gång du och din partner får ögonkontakt så tänker du skräckslaget - stöter han på mig nu? Allt eftersom ni lär känna varann så försvinner dock den där jobbiga känslan och leken tar vid. Dans i par handlar om att ge och ta.
Kom ihåg det handlar inte om att dansa bäst eller snyggast. Det handlar om att ha grymt kul och äga dansgolvet. No one puts baby in a corner!
Knäppgök och Våghals
Tänkte tipsa om två mycket roliga stämningshöjare. Perfekta för festen eller för att lätta upp en kväll hemma själv. Sakerna heter Knäppgök och Våghals och är väl en form av spel. Det ena, Knäppgök, går ut på att man tar kort med instruktioner för mer eller mindre konstiga saker som man ska göra. Jag har tyvärr inte korten här just nu så tar ett exempel ur minnet och hoppas jag får det rätt. På kortet kan det stå:
Så fort någon pratar med dig så ska du blåsa upp kinderna. Om någon påpekar att du gör det så ska du suga in kinderna.
Jag lovar att just den uppgiften är så kul att jag nästan gråter av skratt. Det andra spelet heter Våghals och är en modern version av klassikern Sanning eller Konsekvens. Grejen här är att sanningarna är av ett mer utmanande och pinsamt slag och konsekvenserna är både roligare och elakare. Exempel på sanning är:
På vilka av följande platser har du onanerat? 1. I bilen, 2, I skolan, 3. På jobbet, 4. I en djuraffär
Exempel på konsekvens är:
Skicka ett sms till två personer av det motsatta könet med följande text: "Jag önskar vi vore mer än vänner..." Ringer personerna upp dig får du ej svara.
Skulle väl säga att Våghals är mer ett spel du kör med kompisgänget eller kollegorna (om du inte har väldigt bra kontakt med din familj), medan Knäppgök funkar i alla sammanhang.
Produkterna finns på Designtorget (åtminstone Våghals, Knäppgök är jag osäker på för tillfället) och mer information om dem och de roliga killarna som ligger bakom dem finns på www.abracadabra.se.
Homestyling
De som försöker sälja sina lägenheter i Uppsala verkar ha missat något. Efter att ha besökt ett otal visningar i stan (två idag i grannhuset - alltid lika kul), så står det klart. Nästan ingen har hört begreppet Homestyling. Och har de hört det så verkar de inte ha förstått vad det innebär eller vad det kan generera i pengar. Att jämföra en lägenhetsvisning i centrala Stockholm mot en i centrala Uppsala är som att jämföra Getost och mjukost. Det ena ger en känsla av lyx och det andra känns som ett tråkigt alternativ när salamin eller marmeladen tagit slut.
Höjden av förvåning slår mig då jag tittar på bilder från lägenheter som är till salu och det jag möts av är obäddade sängar, plotter i överflöd (eller rassel som jag tror mig minnas att Lulu i Äntligen Hemma kallar det) och ett enda kaos av färger och mönster. Vart tog sinnet för affärer vägen? När försvann kunskapen om att människor tilltalas av ett vackert yttre och det är därför folk genomgår plastikkirurgi och hellre köper ett par nya jeans än betalar hyran?
Kanske ska vi dock vara glada att uppsalaborna inte riktigt förstått att stylat betalar bra, för priserna här är redan skrattretande höga. Och det jag frågar mig är vad får jag egentligen när jag betalar över en miljon för en halvstor etta utan balkong, som jag redan från start vet att jag vill totalrenovera? I Stockholm är problemet istället det att folk betalar hutlösa priser för något som någon annan renoverat och stylat. Att priset på en etta ökar med en miljon (från ett från början ganska så saftigt pris) under budgivningen är inte otänkbart. Snarare något du kallt får räkna med. Och anledningen är i många fall så enkel som att inredningen skapade känsla "Här vill jag bo. Här måste jag bo". Den som tänker till ett extra varv inser att om man bortser från att läget kanske kostar och det faktum att hyran är låg, så inser man snart att det pris som faktiskt betalas enbart för inredningen är skakande högt. Inte i närheten av vad det faktiskt kostar att göra just en sådan renovering och inredning. Men det spelar ingen roll för vi vill ha det fina, vi vill ha det som tilltalar vårt sinne och skänker oss tillfredsställelse. Kosta vad det kosta vill.
Tillbaka till de stylingoförmögna säljarna i Uppsala. Vakna upp någongång. Inte för att jag tycker bostäder behöver bli dyrare i denna stad, utan för att det skulle vara så mycket roligare att gå på visningar om någon någon gång kunde visa lägenhetens verkliga potential. Under dem år jag tittat på lägenheter i denna stad så har jag en enda gång sett en som varit i klass med dem du hittar i till exempel Vasastan i Stockholm. Det var i höstas, jag var inte på visningen, men jag var bara tvungen att titta på bilderna då denna bostad marknadsfördes som lyxrenoverad. Jag kan säga att med Uppsalamått mätt så var den verkligen det. För här finns knappt superfina kök eller badrum. Men jämfört med många lägenheter i Stockholm så stack den inte ens ut ur mängden. Ganska fascinerande tycker jag. Är vi verkligen så mycket mindre intresserad av att fixa och dona här? Eller är det helt krasst en fråga om pengar? För vi kan väl vara överens om att de rullar lite fortare nere i huvudstaden.
Till dig som ska sälja din lägenhet i Uppsala, om du inte vill lägga några tusenlappar på färg och prylar, vilket rekommenderas, se då i alla fall till att bädda sängen.
Dålig koll
Jag måste skaffa mig bättre koll. Jag har gått från att vara en väldigt uppdaterad person till att många gånger vara helt clueless. Hur gick det till? Under högstadie- och gymnasietiden hade jag full koll på nyhetsläget. Jag visste vad tidningarna skrev om och vad TV och radio pratade om. När det var dags för veckans nutidsorientering (vi hade frågestund en gång i veckan då aktuella händelser skulle ringas in genom 1, 2, X -frågor) så låg jag ofta bra till. Det är i alla fall så jag valt att minnas det.
Så när gick det fel? När slutade jag veta vad som händer och fötter omkring mig? Och varför? Jag har ett jobb som gör att jag både har möjligheten och borde veta vad som händer i min omvärld. Trots detta ställs jag allt oftare inför det faktum att jag faktiskt inte vet, inte har hört, inte har läst. Jag tycker att jag ser på nyhetssändningar på TV, men jag minns ändå inte vad som sagts. Jag kan erkänna att jag inte läser Aftonbladet och Expressen, eller någon dagstidning. Men kanske borde jag det?
Mitt ovetande har gått så långt att jag helt missat stora saker som sker. När orkanen Katrina drog fram i USA så var det inget jag blev medveten om förrän flera dagar in i katastrofen. Det är inte okej. När jag för några månader sen började min kurs i verksamhetsstyrning så visste jag inget om Scania - MAN-affären. Hur hade det helt och hållet kunnat gå mig förbi?
Jag jobbar ju till och med med nyheter, så var gick det fel? När blev jag ovetande och isolerad? När stängde jag av? Och viktigast av allt, hur hittar jag på-knappen igen?
Snön ligger vit på taken
Trots att snön nu ligger vit på taken så tror jag inte att vår käre tomte är vaken. Nej nu har han gått i ide för att samla krafter inför nästa jul. Jag tror att han känner sig missnöjd med den som var. För tomten måste helt klart tillhöra dem som drömmer om en vit jul. Jag kan ju bara föreställa mig hur varmt det blir i hans dräkt när termometern visar 6 plusgrader. Å lägg sen spriten och all gröt till det. Oj oj, risk för överhettning fram på småtimmarna. Nej nästa år får vi hoppas att han får det kallt och skönt runt fötterna.
I dag är väl i alla fall dagen då julen ska städas bort och det nya och fräscha ska fram. När det gäller inredning så verkar det fortfarande vara vitt som gäller. Kanske för att vi haft en så grå jul hittills, att varje chans till ljus bara måste tas tillvara. Vitt passar dock mig bra. Jag har tema vitt och brunt för tillfället och om jag har tur kanske jag till och med kan ha kvar lite av det vita julpyntet ett tag till. Undrar hur det är med adventsstjärnorna, måste de tas ner redan nu? De skänker ju så fint ljus i mörkret.
Märkte dock när jag igår inspekterade utbudet i Uppsalas inredningsbutiker att jag börjar bli sugen på grönt igen. Hittade jättefina, konstgjorda gröna blad som buntats ihop. Oj det där lät ju inte värst snyggt, men jag lovar det var det. Dem går antingen att ställa på golvet eller på en bänk eller ett bord. Eftersom jag under min tur på stan försökte vara ekonomiskt lagd och inte köpa allt jag såg och ville ha, så fick inga gröna blad följa med hem. Men bara jag bestämt mig för var dem ska stå (det var det jag beordrade mig själv när jag ville köpa dem) så ska de nog tas sig hit snart. Blev även sugen på en vit lampskärm och sitter just nu och funderar på om den är tillräckligt stor för golvlampan bredvid soffan. Det tror jag nästan den är.
Det tråkiga är att jag inte borde springa och köpa alla dessa saker. Jag skulle inte säga att jag har dålig ekonomi, mer att jag kanske lever som att jag hade lön från ett heltidsjobb, trots att det inte är fallet. Och sist jag kollade mitt konto så var det inte lika välfyllt som jag kunnat hoppas på. Hm, tråkigt, men som arbetande student så är det nog ganska rimligt. Tröstar mig dock med ett uttryck som min mamma brukar använda när det kommer till pengar och att spendera mer än man borde - "Det ordnar sig alltid". Och ja vad kan jag säga, hittills har det alltid gjort det.
Livet
Livet är fyllt av berg och dalar. Livet är fyllt av med- och motgångar. Livet är början, och livet är slut. Allt är ett oförutsägbart under. Vissa lever, andra dör. Vissa är lyckliga, andra inte. Saker som ibland känns så så rätt, visar sig vara o så fel. En känsla du känner kanske inte känns av någon annan. En sak du vill kanske går andra emot.
De val du gör, görs också utav andra. För orörd i livet är ingen. Det är inte upp till dig att bestämma vem och med vilka du i livet ska vara. Det är inte upp till dig att bestämma av vem du din kärlek ska få. Eller när. Livet är ett samspel. En lek med så många regler att du inte har en chans att lära dig dem alla. Men samtidigt en lek utan några regler alls.
Ibland är det tungt att stiga upp. Ibland gör det ont att somna för att rädslan för hur det ska kännas att vakna igen är så stor. Ibland är en ny dag som att få en egen bit av solen - lysande, varm och fylld av hopp om nytt liv. Ibland kan man inte vänta på att få sjunka in i nattens famn för att få öppna ögonen och möta en ny morgon. Livet är svart och livet är vitt. Att leva är ebony och ivory. Det gör ont att bli sårad och det gör ont att såra. Men mest ont gör det nog ändå för dem som inte känner någonting alls. Tur att jag inte är en av dem.
Ett myller av tankar
Just nu är det kaos bland Tidholms tankar. Just nu håller sig inget på sin plats. Alla tankar vill fram, alla ord vill ut. Och jag, jag sitter här som handlingsförlamad. Vad ska jag skriva om? Det där, det här, det ena eller kanske det andra? Ska jag skriva något alls just nu? Jag borde väl plugga. Vilken tid ska jag vara på universitetet? Ska jag göra ärendena på stan före eller efter dagens seminarium? När får jag svar på sms:et jag skickade? Kommer jag få svar alls? Tänk om jag inte får det, vad betyder det och vad gör jag då? Måste jag handla någon mat? Vad ska jag äta ikväll? Tvätten, just ja glöm inte bort idag att hänga upp tvätten innan du går ut. Förkylningen, när går den över? Är jag nästan bra nu eller kommer jag hosta så jag inte kan sova i natt också? Vad ska jag nu blogga om då, ska jag ta det där jag tänkte på imorse? Eller var det inte tillräckligt kul eller intressant? Undrar om jag får några nya besökare nu när jag pingat bloggen?
Så här ser det ut i mitt huvud just nu. Oordning, upprördhet och oro. Alla tankar vill komma till tals och de (hur stavas egentligen skyr inga medel??). Det är som att ha ett gäng pratglada tonårstjejer inneboende i hjärnan. Kackel, kackel, kackel. Och det ingen av tankarna förstår är att genom att inte kunna organisera sig och uppföra sig civiliserat så tröttar de ut mig. Bäraren av detta huvud. Och när jag blir trött så blir det inte mycket gjort. Tur att jag redan kört en power nap (det är bra att sova när man botar förkylningar), annars hade jag tagit till det nu i ren protest.
Dagens citat
Såg till att få undan lite pappersarbete tidigare idag och hittade då ett citat jag sparat i min " diverse papper att spara"-pärm. Om ni undrar varför jag sparat ett citat i min pärm så är ni välkomna att läsa mitt inlägg från förra veckan om citat (Det är bara ord som, ord som jag lånar...). Jag gillar dem. Så, där var den kortfattade förklaringen.
" Allt som är värt något får man slita för."
Taget från humor-/läkarserien Scrubs. Kom ihåg gott folk, bra citat finns överallt och under allt.
Det är fel på min kropp
Det är fel på mina öron och mina axlar. De värker inte, de går att röra som de ska och jag hör inte dåligt (tvärtom jag hör superbra), trots detta är det fel på dem. De är nämligen inte funktionella i den utsträckning jag vill att dem ska vara det. De går inte att använda så som jag vill.
Jag har flaskaxlar och jag har plopp-ut-öron. Detta innebär att jag har problem att bära väskan över axeln och behålla hörlurarna i öronen. Detta innebär i sin tur att det är en kamp att ta sig hem från matvaruaffären med händerna fullastade med tunga kassar. Om händerna har fullt upp vem ska då peta i dem ständigt urfallande hörlurarna och vem ska hissa upp väskan från underarmen, tillbaka på axeln? Vem?
Detta kan ses som ett litet problem. Kanske rent av ett I-landsproblem. Och låt det så vara, problem som problem. Jag önskar att mina axlar gick lite mer åt Stefan Holm-hållet. Denna höjdhoppsstjärna har nämligen de mest perfekta axlarna för att bära väskor på. De perfekta öronen för hörlurar som stoppas in i örat vet jag inte vem som har, men inte är det jag i alla fall. Fick dock ett tips igår som kan vara lösningen på mitt långa problem - hörlurar som stoppas in längre i hörselgången, som små öronproppar. Visste inte att några sådana fanns, men det gör de tydligen. Något att titta närmare på. Någon som har en lösning på hur jag ska få ihop väskor med mina axlar? Alla tips är välkomna.
Fångad av en stormvind
Det blåser så mycket utanför mitt fönster att jordskalvet som orsakades av vägarbetarna igår känns som småpotatis. Först tyckte jag att det inte var så mycket att oroa sig för. Antar att lite vinande oljud då och då får man väl helt kallt räkna med. Men efter att nyss ha upplevt senaste framstöten mot mitt fönster, och sett bladen på blommorna på fönsterbänken virvla i vinddraget ,så känner jag mig inte lika kaxig. Förstå att det blåser så hårt ute att blommorna darrar fast dem står inomhus. Hur mycket belastning klarar egentligen en glasruta? Högst troligast är att den klarar mycket mer än vad vindarna kommer att uppgå till här utanför ikväll i alla fall. Men ändå nån maxbelastning finns ju trots allt.
Du gör bäst i att plocka upp det där igen
Jag förstår mig verkligen inte på folk som slänger skräp runt omkring sig när dem är ute. Hur tänker dem/ni? Beskriv gärna exakt hur tanken förs genom tankebanan inne i hjärnkontoret när denna procedur tar fart. Här går jag med mitt glaspapper (ja en vinter som denna så är det nästan ett realistiskt exempel) och så känner jag att nu, nu är jag färdig med det. Jag vill inte längre hålla det i min hand, utan jag vill gärna bli av med denna trista biprodukt. Då slänger jag det på marken?! Jag resonerar alltså så att: Jag vill inte längre bära på skräp så jag slänger det på marken, där det ska...?Ja precis, ska vad då? Vad ska hända med det där? Ska det slukas av marken och vara, poff, borta för alltid? Ska någon annan plocka upp det och slänga det? I så fall snacka om resursslöseri på arbetsmarknaden. Eller vad väntar jag mig ska hända?
Som ni redan förstått så är "jag" i denna text inte jag som i Louise Tidholm - arg och oförstående till nedskräpning. Nej "jag" är alla dem människor som faktiskt dagligen slänger sitt skräp runt omkring sig, oavsett var dem är eller vad konsekvenserna blir. Jag kom underfund med detta väldigt konstiga beteende redan som barn. Jag och min då bästa kompis var på promenad, eller vi lekte som det så fint hette, och så utan någon som helst förvarning så tömmer hon ut allt skräp hon har i sina jackfickor - rakt ner på trottoaren! Ni kan ju gissa att min hjärna snabbt gick över till totalt frysläge då ett stort frågetecken tog upp all aktivitet. Allt jag kunde tänka, och fortfarande gör om denna situation, var - varför tömmer hon skräpet hon har samlat i fickorna på gatan? Hon skulle inte lägga något annat i fickan, så hur kunde skräpet störa henne så mycket att hon var tvungen att avlägsna det just då? Inte några minuter senare då en papperskorg säkert skulle uppenbara sig. Nej just då och där. Ett sånt beteende är för mig obegripligt.
Jag antar att ni redan gissat min inställning till att lämna sitt skräp kvar inne i biosalongen? Varje gång jag går på bio så är det så jag får hålla tillbaka svordomarna när jag ska gå därifrån. För vem har egentligen uppfostrat den svenska befolkningen till att bara lämna allt sitt avfall precis där den sitter eller står. När blev det okej att tänka att jag ställer min popcornkartong och urdruckna colamugg här så att städaren kan slänga den sen? Och skräpkorgen vid utgången undrar varför dem ställt dit den? Jag önskar jag kunde säga att det här är en frågan om att vara vuxen eller inte och att jag har enorma vuxenpoäng på min meritlista, men jag tror dessvärre problemet är värre än så. Detta är en fråga om att bry sig och om att vara medveten. Att inte leva i sin lilla glasbubbla där det handlar om mig, mig, mig. Jag gör dessvärre inte mycket för att rädda världen från utsläpp och växthuseffekten. Men jag vet i alla fall tillräckligt mycket hut för att inse att man måste städa upp sin egen skit och visa respekt och hänsyn mot andra.
That's the way it is
"When you want it the most there's no easy way out. When you're ready to go and your heart's left in doubt. Don't give up on your faith, cause love comes to those who believe it. And that's the way it is"
Inte bara citat får citeras, också låttexter går bra. Denna nu ganska många år gamla hit har en refräng som håller än idag. Way to go Celine, och hoppas för alla kalla, ensamma hjärtan där utes skull att du har rätt.
Saker man kan göra...
...för att slippa plugga en stund.
- Gå på toa - en klassiker. Det går helt enkelt inte att kissa en gång för mycket. Denna punkt fungerar också alldeles utmärkt att tillämpa när helst du har tråkigt.
- Klippa bort döda blad från dina blommor. Detta kan alltid motiveras med att det är ansvarsfullt att ta hand om sina växter och har man vattnat dåligt alternativt för bra så får man glatt städa upp i skiten efteråt. Denna punkt kan också kombineras med ett tillfälligt byte av rum. Att byta miljö är enligt studietekniskt fakta bra att göra då och då. Exempel på en kombination av dessa kan se ut som följer:
Ta blomman du har i vardagsrumsfönstret, bredvid bordet där du sitter å klapprar med din dator. För blomman stadigt och bestämt till diskbänken i det intillliggande köket. Där kan sedan en grundlig klippning och städning av blomman göras. Eventuell vattning eller tömning av krukan kan också vara på sin plats. När du sen ändå är igång är det inte uteslutet att du kanske ska se över övriga växtarrangemang och deras tillstånd. Risken finns att det annars uppstår viss osämja på fönsterbänken och det vill vi ju helst slippa. Känner du för det kan du i samband med denna gröna episod ge dig själv ett välbehövligt snack. Blommor ska ju må bra av att man pratar med dem och ja att du mår bra av att prata behöver väl inte spekuleras kring något mer.
- Om du har någon låda eller kanske en hög med papper som du stört dig på länge (alternativt helt nyligen blivit medveten om) så är kanske nu det rätta tillfället att ta itu med den. Att ha saker ligga framme och störa eller en massa lik i garderoben är säkert dålig Feng shui. Och det kan väl inte vara bra när man ska studera.
- Diska eller städa är andra bra saker att göra för att slippa ifrån pluggandet en stund. Båda lämnar dig dessutom ofta nöjd efteråt och har du tur så är de även väldigt tidskrävande.
- En riktig klassiker vid dessa, vad man skulle kunna kalla smittillfällen, är power nappen. The one and only. Den kan alltid förklaras med att den faktiskt ska generera ny kraft för den viktiga uppgiften att ta till sig information och lära sig något nytt. Den kan dessutom lätt förlängas till en liten lur. Samt intas flera gånger per dag. En vinnare helt enkelt.
Tack Ann-Louise på kundservice
Här har jag suttit till och från i dagarna t vå. Haft nära till gråt (jag var inte ledsen, men mäkta frustrerad) och slitit mitt hår. Funderat fram och funderat tillbaka. Testat en gång och testat en andra. Konsulderat den och den och den.
Till slut var det dags att ta mina problem till högre instans. Och bara en power nap senare så kom kundservice med räddningen. Inge mer tandagnissel över saknad högerspalt. Tack Ann-Louise.
Nu svajar det betänkligt
Hela mitt hus är i skakning just nu. Kan inte låta bli att fundera på var på Richterskalan det skulle hamna, om det är så här det känns när det är jordskalv och i så fall om jag borde börja oroa mig. Jag vet så klart att det just nu inte är ett skrik från underjorden som får golven jag går på att darra (det är männen som meckar med vägen utanför), men ändå. Är det verkligen en helt sund reaktion att bara sitta här och konstatera att nu skakar det visst så fönstrena skallrar och ljuslyktan på golvet kör en vild rumba. Var är min flight or fight instinkt? En sak är i alla fall säker, jag ska ta mig en extra titt på väggar och tak senare och se att inga oväntade sprickor kommit på besök.
Färg och form
Okej dags att sluta sura över att jag inte förstår mig på det här bloggprogrammet. Istället så kan jag berätta om ett intresse jag har. Ett intresse jag dock inte ens kunde komma ihåg när jag igår skulle räkna upp fem av mina intressen här på bloggen. Kan säga att det faktiskt kändes svårt att lista fem saker jag gillade/inte gillade också. Vad säger det om mig tro?
Idag kom jag i alla fall på att inredning självklart är ett av mina stora intressen. Jag läser gärna inredningstidningar, ser program om inredning och självklart inreder min egen lilla bostad. Och det sista kommer jag nog aldrig ens bli klar med. Jag har insett att hur jag än piffar och pular så kommer jag aldrig bli helt nöjd och känna mig färdig. Det finns alltid något som kan förbättras, något som kan matchas lite bättre, något som kan plockas bort eller läggas till. Och kanske är det tur, för hur roligt vore det egentligen om mitt intresse plötsligt var genomfört och klart? Nej inte så kul.
Inredning är för mig inte heller något statiskt, något som ska vara för alltid. Nej, färg och form får gärna varieras med årstid eller högtid. Just nu är det vitt som är den stora färgen här hemma. Julen märks inte av så mycket, men dem blommor, ljuspunkter och dekorationer som ändå finns bär nästan alla det oskyldigas färg. Annars tycker jag mycket om trä. Ek och valnöt är träslagen jag valt. I mitt gamla flickrum hemma hos mina föräldrar var det björk som gällde. Till det var det ljusblå väggar och silver. Inte en gnutta likt det jag gillar idag. Ska det vara blått så ska det vara mörkt. Den ljusblå färgen i badrummet fanns redan när jag skaffade lägenheten, och att byta ut hela badrummet var inte aktuellt. Så sugen på inredning får man inte vara. Nej det gäller att jobba med det du har och det har jag gjort.
Trots detta intresse för att ha allt väldigt ordnat och genomtänkt hemma hos mig så gör det mig inget om andra inte har det. Visst är det kul när man kommer hem till folk som har det jättefint, men det är ju inte mindre kul att komma hem till dem som inte alls ser vitsen i att matcha soffkuddarna med soffbordet och ramarna på väggen. Nej inredning är ett intresse jag har och precis som att det inte gör mig något om min omgivning inte gillar att dansa lika mycket som mig, så gör det inget om de inte delar detta intresse. Men är det någon som vill ha lite homestyling så vet ni vem ni ska fråga.
Underbart är kort, alldeles för kort
I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut...jag drömde att min bästa kompis, ena syster och någon tredje familjemedlem (som egentligen inte finns) dog. Det var en fruktansvärd dröm, men det är inte det som är poängen just nu.
Nej poängen är att detta får mig att tänka på det faktum att människor runt om kring oss faktiskt kan ryckas bort utan att vi något ont anade. Att dem du älskar kan vara här ena sekunden men inte andra. Att det därför inte finns skäl att hålla inne med att man tycker om andra och uppskattar dem. För säger vi det inte nu så kanske vi inte får säga det alls.
Trots min medvetenhet om detta (och nej den kom inte i natt, jag visste det här sen tidigare) så lever jag inte som jag lär. Jag säger inte till dem jag tycker om att jag gör det. Jag försöker ibland, men då är det mest till kompisar som avslut på ett sms eller mail "jag tycker så mycket om dig gumman, saknar dig". Inte till mina föräldrar eller till mina syskon. Nej för det känns plötsligt lite läskigt, lite pinsamt. Varför?
Eftersom jag aldrig kan hålla mig till endast ett kort ämne när jag skriver så för det här mig in på komplimanger och beröm. Något jag anser mig ganska så bra på. Jag är personen som inte har några som helst problem med att säga att kassörskan på ICA har snygga örhängen eller att kunden jag just sålde en bok till har en väldigt fin jacka. Jag har nämligen bestämt mig för att när jag tänker en sån där grej så ska jag även säga det. För jag vet vilken liten extra glädje det faktiskt kan skänka dem i min omgivning.
När det kommer till killar jag tycker om så blir det dock lätt lite knepigare. Här finns det väldigt ofta mycket jag skulle vilja säga, men rädslan att sabba allt för att man plötsligt framstår som föööör intresserad gör att jag ganska ofta låter bli. Synd för ni kan ju gissa att om jag har tid att upptäckta att jag uppskattar kassörskans val av örhängen så kan ni ju förstå att det finns en mängd saker jag upptäckt att jag gillar hos killen jag tycker om. Att jag ler bara jag tänker på honom, att jag skulle kunna lyssna på honom när han pratar hur länge som helst, att hans öron är så mysiga att pilla på eller att han har en kropp som skulle göra många avundsjuka - skulle jag kanske vilja tala om. Men, men vi får väl se hur det blir med det.
Poängen med komplimangerna och berömet är att det är ett enkelt och billigt sätt att göra någon annan glad. Och dig själv också faktiskt, för det är en viss tillfredsställelse i att glädja någon annan. Så ni, säg vad ni tänker lite oftare. Den där killen/tjejen på jobbet eller i skolan kanske skulle bli jätteglad om han/hon fick veta hur snygg du tycker han/hon är. Livet är troligtvis för kort för att vänta på ett rätt tillfälle att säga saker. Och som Balsam boys sjöng för x antal år sen i låten Du & Jag " det finns tillfällen som kanske aldrig kommer tillbaka, tillfällen man bara inte får försaka".
"Det är bara ord som, ord som jag lånar...
...det är bara ord som redan finns." (Lisa Nilsson-låt)
Jag har en förkärlek för citat. Stora som små, bra som dåliga. Egna och andras. Jag brukar resonera så att om någon nu lyckats säga någonting bra, varför inte använda sig av det igen istället för att själv komma på något halvbra. Jag har perioder då jag försöker skriva ner dem citat jag gillar (i hopp om att kunna använda dem någon dag) och då finns det en TV-serie som givit mig extra många. Serien är One Tree Hill. Här får du följa high school ungdomarna i staden Tree Hill och här levereras ofta nåt pompöst, långt och tänkvärt som avslutning på avsnitten. Mitt absoluta favoritcitat från denna serie är:
" If you're always looking for reasons not to be with somebody, then you'll always find them. But I guess at some point maybe you should let go and give your heart what it deserves."
Detta är en favorit för att det dels är vackert sagt (huvudpersonen Lucas försöker få sin mamma att satsa på sin ständiga kärlek Keith), samt för att det faktiskt är sant. Jag tycker också att man måste ge saker en chans. Pratade med en kompis igår om det här fenomenet med att dejta (det kommer en krönika från mig om skillnaden mellan det jag väljer att kalla fördejta, dejta och att vara ihop) och hur tråkigt det är att så många inte ens ger det en chans. Att det tyvärr är rätt ofta man känner att man slutar träffa någon utan att egentligen först ha givit det en chans att bli något. Vad är vi egentligen rädda för?
Ett annat fint citat från samma amerikanska serie är följande, som ska vara skrivet av Ida Scott Taylor:
" Do not look back in grieve of the past for it is gone. And do not be troubled about the future before it comes. Live in the present and make it so beautiful that it will be worth remembering."
Enklare sagt - carpe diem, sees the day (alltid osäker på stavningen här), fånga dagen.
En av mina vänner har ett bra citat som jag tycker kvalificerar in sig till att omnämnas här och det är som följer:
" You can't touch greatness without flirting with danger."
Vet inte om hon hittat på det själv eller lånat det, men i vilket fall som helst så faller det mig i smaken.
Om du har några bra citat som du vill dela med dig av till mig så får du väldigt gärna göra det. I utbyte lovar jag att ge dig ett till ur mitt aldrig sinande förråd.
När vi ändå är inne på ämnet
Okej det finns låttexter som är träffande och så finns det som verkligen hits home. I förra årets melodifestival så deltog Linda Bengtzing med låten Jag ljuger så bra. En låt med text av fru Pling och låt mig bara säga det krävdes bara en lyssning.
Jag är en textmänniska. Jag kan tycka om låtar med urkass melodi bara för att dem har en textrad som faller mig i smaken. Och nästan alla låtar jag hör kan jag få att passa in på mitt eget liv. Det ni! Varsågoda att testa, jag skojar nämligen inte, jag har ytterst lätt för att identifiera mig med andra.
Tillbaka till inledningen, Bengtzing som ljuger så bra. Låten trallar på och jag känner att jodå visst kanske man kan känna igen sig här och där...sen kommer det: " Men ibland är det svårt att va stark inte följa sitt hjärta. Å inte skicka ett dumt sms att jag saknar dig så" Haha kniven i hjärtat, schack matt. Behöver jag säga been there done that.
Jag är ju knappast ensam, men frågan är om man kan yrka det som försvar. Kan man verkligen säga att okej jag gjorde fel, men titta hur många andra som också gjorde det. Nej du juryn skulle skratta ut en direkt.
Fast det spelar ingen roll. Man lär sig inte ändå. När det är fest (i mitt fall oavsett om alkohol intagits i stor eller liten mängd), när humöret är uppe, när huden klibbar lite efter vild dans. Då, just då, sätter begäret in, tanken väcks. Om jag kanske skulle skriva ett litet sms till honom (föremålet växlar). Bara ett litet. Det visar ju att jag bryr mig och att jag tycker om honom. Det gör ju ingenting om han inte svarar, nej då det kommer inte alls kännas det minsta jobbigt imorgon. Inte alls. Å vad då man lever ju bara en gång. Så stor grej är det ju inte.
Knappar på mobilen trycks med van hand in, en efter en. Vad som skrivs beror på humör och mottagare. Kanske blir det en del av en låttext jag vill känna din kropp emot min... Kanske bara ett litet "Hej jag är ute å dansar, saknar dig." Det spelar ingen roll, misstaget är i 99 fall av 100 detsamma.
Jag gillar själv att få sms. Alla tider på dygnet (reklam ingår inte här!). Men nåt säger mig ändå att 1. Antingen är killar annorlunda och gillar inte det, eller så 2. gäller det att välja vilka killar man skickar dessa nattliga meddelanden till. Kanske är killen som dumpade dig förra veckan inte den bästa att deklarera din kärlek för. Inte heller han som du ändå vet har mobilen avstängd nattetid och kommer se det först när han vaknar upp på väg till jobbet morgonen efter.
Nej mitt råd till killar, tjejer och mig själv. Sms:a så genomtänkt det går när ni festar. Men när ni misslyckas tycker jag ni ska trösta er med orden vad gör det om hundra år och tanken att tycker man om någon så är det faktiskt ganska snällt ändå att säga och visa det.
Dancing queen
Schlager är inte det enda jag tycker om. Dans är en annan favorit. Dem två går som tur är ytterst bra att kombinera. Det kanske inte resulterar i den snyggaste dansen, eller jag kan till och med säga att det gör det faktiskt inte. Att dansa till pop eller r&b kan ju vara ganska sexigt, men att dansa till schlager är nog bara kul. Fast att ha kul kan ju i och för sig vara sexigt. Men jag är ändå klart medveten om att det inte är Fångad av en stormvind som jag ska åla mig till om jag vill få napp. Nej då gör nog lite höftspel till Shakiras Hips dont lie ett bättre jobb.
Trots det ytterst lilla sexuella i att köra marschgång till Diggilo diggiley så gör jag det mer än gärna. För till schlager får man dansa fult och det är befriande. Jag kan i och för sig dansa rätt bra till de flesta tongångar, men jag känner mig ändå då och då lite obekväm. Och jag dansar aldrig så bra som när jag är hemma själv i min lägenhet. Då får både Britney och Shakira sig en match i höftrullningar, axelskak och huvudsnärtar. Mina grannar får se både det ena och det andra ska ni veta. Med tanke på att de ser allt utan tillhörande musik så vill jag dock inte höra deras bedömning.
När jag går ut och dansar så är jag å andra sidan aldrig lika bra. Förmågan att koreografera försvinner till stor del (ja jag erkänner, trots alla år med diverse danskurser så härmar jag steg och rörelser jag ser andra göra), det där lilla extra göms noggrant undan, rumpan skakas inte i närheten av så hett som den skulle kunna. Kanske är det denna ständigt närvarande jantelag som finns i detta land som påverkar mig. Inte ska jag vara någon, inte ska jag sticka ut. Nej mainstream ska man visst vara. För sticker du ut så ska du banne mig vara hundra gånger bättre än dem i din omgivning, inte bara fem.
Jag tror att väldigt många egentligen kan dansa mycket bättre än vad vi andra någonsin får se. Jag tror bara att dem precis som jag är lite rädda för att släppa ut dansdjävulen inom sig. Och de gånger den ändå trycker sig fram en stund så kan du ge dig på att rörelserna den lägger sig till med snabbt ska urskuldas med ett skratt eller fånig min. Allt för att säga att "ja jag kanske står här och svänger på min rumpa i värsta musikvideostilen, men jag tror inte att jag är sexig för det, nej jag är bara en kul och skämtsam tjej med självironi". Ja killar vad säger ni, hur sexigt blir det egentligen då.
Om ni undrar över denna ständiga koppling jag gör mellan dans och sexualitet och inte förstår den så har jag ett citat till er. "Dans är ett lodrätt uttryck för ett vågrätt begär".
Schlager
Jag erkänner mig skyldig direkt, jag är en Schlagernörd! Jag älskar schlagermusik. Inte så att jag inte tycker om annan musik, jag älskar musik av de flesta slag. Men schlager har en liten speciell effekt på mig.
Sitter just nu ensam hemma en lördagkväll. Här händer inte mycket, mysbyxorna har dragits på (jag vill ju inte töja ut jeansen i onödan), tv:n växlar snällt mellan olika kanaler och program. Ögonen sluts och öppnas igen när huvudet trött vilar sig på soffkuddarna. Halsen värker och jag önskar så att jag var någon annanstans. För just den här helgen så känns det lite extra trist och tråkigt att vara här ensam för soffmys. Citatet "En kyss är en påminelse om att två huvuden är bättre än ett" poppar upp i hjärnkontoret, men ja ja nu är jag ju ändå här. Och ingen har väl blivit gladare av att sura, nej tänkte väl det. Så när jag via msn får ett tips om att Arjas Högt över havet spelas på Svenska favoriter så är inte min handlingskraft långt borta. När jag sen hör att denna trevliga radiostation fredagar och lördagar har Schlagerparty så är lyckan gjord. Okej jag bli sittande här med endast ett huvud att tillgå, men jag kan göra det med ett leende på mina läppar.
Det är fascinerande tycker jag hur vi kan styra våra känslor med musik. Genom lite toner och några, ibland inte ens välvalda ord, så kan vi gå från gråt, till skratt, till ilska, till längtan. Alla känslor finns där hela tiden och beroende på om vi väljer att överskälja våra hörselgångar med R.E.M:s Everybody hurts eller Pelle Almgrens Om å om å om igen, så blir känslorna vi känner vitt skilda.
Jag vill fortfarande vara någon annanstans ikväll, men nu kan jag i alla fall roa mig lite den tid som är kvar innan jag ska sova och förhoppningsvis kurera min lilla förkylning.
3 jan Inspector Tidholm
Jag brukar inte tillhöra dem som i första taget klurar ut vem som är mördaren i en Agatha Christie-deckare. Eller den som förstår vem som mördar alla människor i grevskapet Midsomer. Men ikväll överträffade jag mig själv.
Tittade på ett av de alltid lika spännande avsnitten av Kommisarie Lynley. Elisabeth George egen överklass polis med sin trogna, trätande vapendragare Barbara Havers. Ett team att lite på om man tänkt sig att bli mördad i England. En duo att frukta om man tänkt mörda i England.
Och så till hur jag överträffade mig själv. Jo gott folk det ska jag för er berätta. Jag listade ut vem som var mördaren, långt innan det var uppenbart. Eller ja i alla fall långt innan det i vanliga fall brukar vara uppenbart för mig. Ni vet då det börjar gå så långt så kameran dröjer sig kvar på mördaren lite extra länge eller kör ett tättskott på någon viktig detalj som mordvapnet.
Jag är nu fylld av spännd förväntan på att se om detta var ett one hit wonder eller om jag blivit lite skarpare, lite smartare och lite mer klarsynt. För vem vill inte utvecklas till det bättre.
27 dec Ally McBeal
En riktig hit till tv-serie är tillbaka. TV4 Plus sänder nu repriser av de senaste årens kanske bästa serie. Slutet av 90-talet och början av det nya milleniumet lystes upp av detta one hit wonder. Men som de flesta serier blev den lite mindre bra ju längre tiden gick. Repriserna är dock än så länge i början av loppet så än kan man njuta en stund då man har tid och kommer ihåg.
Jag har upptäckt att serien ger mig något annat nu idag än vad den gjorde för ett antal år sedan. Jag tror mig kunna se på saker annorlunda och känna igen mig i nya saker och karaktärer. Jag har dessutom, kul nog, ändrat mig kring vem jag tycker är seriens snygging. Förut var det Allys ständiga EX Billy. Idag är det en minst sagt mer otippad karaktär som får det att dra lite extra i smilbanden. The man with the fishisms, Richard Fish. Jag tycker den här sortens upptäckter är fescinerande för de är ett tydligt bevis på att livet inte står still. Att även om jag inte märker att jag växer och förändras så gör jag det.
Lite mindre roande är kanske att jag mer och mer tycker jag liknar Ally. Inte till utseendet utan till sätt och tankar. Detta är mindre kul för att jag sist jag såg serien uppfattade henne som mer tokig än klok. Och vem vill vara det.
27 dec Kärleksagenterna
Såg just att Sveriges Television gett sig på att göra en barnversion av TV3:s program Singelcoacherna. Här är namnet istället Kärleksagenterna och dem som coachar och coachas är barn. Att bedömma deras ålder är svårt. Det känns ibland som att när man själv tagit sig förbi mellan- och högstadiet så är det väldigt svårt att skilja dem som befinner sig där nu åt. Om någon är liten femma eller en stor åttan blir plötsligt svårare än man någonsin väntat sig att bedöma.
Hur som helst var programmet till viss del en rejäl rip off på treans satsning. Lite trist, men kan dock säga att det tog sig. För är det något som barn har så är det förmågan att se det enkla i livet och dess mysterier. Och tipsen om hur man bäst ber någon om förlåtelse (msn fanns med, oj oj vad livet förändras, vad hände med en lapp i jackfickan) eller hur man ska göra om man vill få pussas lite, passar faktiskt även en vuxen.
Kanske finns skäl att titta på barnprogram lite oftare. Verkar trots allt som att de har de enkla svaren på de lätta frågorna.
21 dec Vana eller ovana?
Hur stark är egentligen vanans makt? Vad får dig att hålla fast med både näbbar och klor i något du från första början fått i princip av en slump? Och hur kommer det sig att du en dag ändå vågar släppa taget? Beror det på att tiden inte bara läker alla sår utan dessutom lossar alla grepp? För nu har det hänt. Efter att ha haft mobiltelefon i 10 års tid så är jag på väg att överge Nokia till förmån för en SonyEricsson. Ett litet steg för de flesta - ett jättehopp för mig.
Kan inte exakt förklara vad det är som fått mig att sträva emot ett byte av mobilfabrikat det senaste deceniumet, men hållit mig långt från denna förändring har jag i alla fall. Mycket är det nog vanans stenhårda makt. Min första mobiltelefon var en stor och klumpig Nokia och även om efterträdarna varit både mindre och nättare så har den finska mobiljätten hållit mig i ett stadigt grepp. Varje gång det har diskuterats val av mobiler så har jag stått på mig om att Nokia ska det vara, i alla väder. Tilläggas kan nu att jag har en stark anknytning till Ericsson, med både familjemedlemmar och nära bekanta i företaget. Men inte ens detta har fått mig att vika från grannen i öster. Vilken pina jag måste ha varit alla dessa år.
Min beundransvärda trohet visar sig även på andra ställen i mobilindustrin. Valet av operatör har också det varit en tid av lång och trogen tjänst. Här är det Telia som fått del av mina pengar. Trots att de har de minst fördelaktiga vilkor för refillkort som jag tror man kan hitta! I nästan tio år betalade jag 4 kronor / minut för att ringa. Mina kompisar som hade andra operatörer kunde stoltsera med 69 öre och gratis samtal till andra användare av samma operatör. Men jag, jag höll fast vid mitt Telia.
- De har ju bäst täckning på sitt nät. Ja du Louise, som boende i Uppsala så måste du ju verkligen märka av det.
Sen i somras tyckte jag ändå att det var dags att ta mitt förnuft till fånga. För det kan väl knappast inte vara rimligt att ha så höga minutkostnader att man inte vill ringa? Så jag bytte. Modigt kanske ni tänker nu. Duktigt att jag tog tag i mig själv och besegrade vanans makt. Hm, därom tvistar de lärda. Jag bytte nämligen till Halebop. Dels för att det var billigt, men ett av mina starkaste argument var...för att de använder Telias nät
20 dec Glamourprinsessan
Modeorakel enligt Aftonbladet, Årets bloggare enligt Plaza, den sjunde viktigaste personen i mediesverige enligt Expressen, trevlig och framgångsrik enligt...mig. Imorse träffade jag Karolina Lassbo, soon to be nybakad jurist hämtad direkt från en av Uppsalas otaliga studentkorridorer. En ung kvinna osandes flärd och lyx även halv nio en onsdagsmorgon. Kanske var hon extra piffad för sin medverkan i TV4:s Nyhetsmorgon GävleDalarna Uppland, men något får mig att tro att hon frambringar en del glamouravundsjuka även måndag, tisdag, torsdag. Och vad kan man vänta av en tjej som går under namnet Glamourprinsessan.
Detta är ingen hyllning till Karolina Lassbo. Men sittandes här på min kammare skrivandes detta blogginlägg, kan jag inte låta bli att skänka några rader till årets bloggare. Hon har ändå lyckats göra det jag gör just nu till något lönsamt och maktskänkande. Det tycker jag är värt att notera. Vissa väljer att se det som imponerande, andra kanske som ett bevis på att det var bättre förr. Jag stannar vid att säga att det är fascinerande vilken utgångspunkt man än väljer.
De senaste dagarna har fyllts av en del bloggprat med mina kollegor och det jag kan konstatera är att skepsisen är stor. Varför ska vi plötsligt göra våra dagböcker offentliga och varför tycks inga detaljer vara heliga längre? Och den kanske största frågan av alla, varför vill folk läsa om det? Den sista frågan ser jag inget större problem med att svara på, för för mig är det enkelt. Nyfikenhet, avundsjuka, vetgirighet, självupphöjelse - där har ni ert svar. Har vi inte alltid velat veta vad kompisarna skvallrar om borta i hörnet. Velat höra om personer vi tycker har ett mer spännande liv, ett liv vi önskar vi själva en dag ska ha. Velat veta allt om just allt, men också om ingenting. Och visst är det också skönt att läsa om dem vi inte vill vara som. Någon som ger oss chansen att tänka, jo jag är nog rätt bra ändå. Frågorna om varför vi ska ha offentliga dagböcker eller varför inga detaljer är privata och heliga längre, är dock svårare att svara på. Här vore det kanske läge att koppla in en statsvetare eller beteendevetare.
För er som blev nyfikna på Glamourprinssesans TV4-medverkan rekommenderar jag en titt på
www.tv4.se/uppland, "våra sändningar", nyhetsmorgon 20 december 2006 del 1 och del 2.
Första inlägget
Välkommen till min nya blogg!