Tidholms tankar

Jag gillar våra svenska artister. Visst är det storslaget och glammigt med Justin Timberlake och Britney Spears, men lite hederlig Titiyo eller Uno Svenningsson är ändå något speciellt. I min skivsamling är det nog faktiskt övervägande svenska artister som återfinns. Här har vi bland andra Jill Johnsson, Takida, Patrik Isaksson, Magnus Uggla, Meja, Eric Gadd, Orup, Lena PH, Jävlaranamma, Tomas Ledin och  Jimmy Jansson. (Imponerande spridning eller hur?!). Min poäng är att det finns så mycket och sån bredd inom den svenska musiken. Det finns dem som sjunger på svenska, dem som sjunger på engelska. Dem som kör trallpop om Stockholm och dem som kör rock à la Nickelback.

Denna söndagsförmiddag är det Orups senaste som spelas i min lägenhet. Det är andra lyssningen för skivan som jag lånade av min mamma för några veckor sen. Antar att jag först blev lite besviken på låtarna och därför har låtit skivan vila sig i min bohylla. Men så här efter att ha hört dem igen så börjar jag gunga med och känna mig ganska nöjd. Jag gillar Orup, han sjunger enkelt och ibland ganska igenkännande. Just nu talar han om för mig att jag har dålig smak när det gäller män! Oj då, men han mildrar det hela med att säga att jag har snygga kläder, fin frisyr och ett vansinnigt vackert hem - tack, tack.

Känns som att den här skivan kommer att få rulla en hel del till varv hemma hos mig den kommande tiden. Jag tror även att det är dags att plocka fram lite Gadd-plattor ur byrån. Soul är som balsam för själen