Poppius poppar upp igen
Hösten 2005 läste jag grundutbildningen på Poppius journalistskola. Det var en kul utbildning, även om den kunskapsmässigt inte kunde skänka mig så mycket nytt utan mer fungera som repetition för redan uppsnappade kunskaper. Det var en kul utbildning mycket tack vare de nya bekantskaper jag gjorde mig under dessa månader. Men tiden har en tendens att gå fort förbi och nya vänner blir lätt till gamla. Bortglömda och lagda åt sidan. Tyvärr. Man tänker ibland att "om jag kanske skulle höra av mig", men där stannar det. En tanke, inte mer. Inte en handling.
Så förra veckan så damp det ner ett mail i min inbox. Det var från Helen, som tyckte att klassen skulle samlas igen. Jag blev glad över mailet och höll snabbt med om att en reunion vore på sin plats. Jag ska komma med förslag på datum. Snart.
Sen igår när jag kom till jobbet så stod Ami där i köket. Ami var också del av vår härliga Poppiusklass. Åter så rullades tankebollen kring en återträff. Jag ska komma med förslag på ett datum. Snart.
Idag fick jag ett nummer av Dagens Industris magasin Diego. Efter att ha bläddrat lite och skumläst i tidningen så konstaterade jag att den är ganska bra. Hade aldrig läst den förut, trots att jag sen i våras haft mars-numret bland tidningarna i vardagsrummet. Många tidningar har kommit och gått under tiden, men den, just den har alltid bestått. Med tanken att en dag, då ska jag läsa den. Idag blev denna dag.
Jag hann inte mer än till framsidan förrän jag tänkte "men varför har jag inte gjort det här förut" och "hur har jag kunnat missa det här". På framsidan fanns alla information som behövdes för att få mig att kasta mig över tidningen. Och jag hade missat den, i över ett halvt år. Så här stod det " 25 år och mediepamp: Josefin Hjörne om posten i GP-styrelsen"
Behöver jag säga att Josefin Hjörne gick i min klass på Poppius (eller hade ni listat ut det). Varje vecka hela hösten satt jag bredvid denna urgoa göteborgska. Hon var tjejen jag gjorde personporträtt på som första skrivuppgift, den första jag åt lunch med. Trots detta visste jag inte att hon valts in i styrelsen för Göteborgs Posten eller att hon är fjärde generationens Hjörne som pampar i just GP-kretsar. Det säger en del om oss svenskar, om hur vi inte vill framhäva oss själva och riskera att verka skrytsamma och om hur vi lätt glömmer bort de personer vi inte ser dagligdags. Visst har jag tänkt på Josefin, Helen, Ami och alla de andra under det dryga året som gått sen vi gick skilda vägar den där decemberkvällen i ett mörkt Stockholm. Men ändå så vet jag inte vad de gör. Det är beklagligt.
Jag ska höra av mig med förslag på ett datum om när vi alla kan ses igen. Göra det snart. Snart är numera imorgon.
Så förra veckan så damp det ner ett mail i min inbox. Det var från Helen, som tyckte att klassen skulle samlas igen. Jag blev glad över mailet och höll snabbt med om att en reunion vore på sin plats. Jag ska komma med förslag på datum. Snart.
Sen igår när jag kom till jobbet så stod Ami där i köket. Ami var också del av vår härliga Poppiusklass. Åter så rullades tankebollen kring en återträff. Jag ska komma med förslag på ett datum. Snart.
Idag fick jag ett nummer av Dagens Industris magasin Diego. Efter att ha bläddrat lite och skumläst i tidningen så konstaterade jag att den är ganska bra. Hade aldrig läst den förut, trots att jag sen i våras haft mars-numret bland tidningarna i vardagsrummet. Många tidningar har kommit och gått under tiden, men den, just den har alltid bestått. Med tanken att en dag, då ska jag läsa den. Idag blev denna dag.
Jag hann inte mer än till framsidan förrän jag tänkte "men varför har jag inte gjort det här förut" och "hur har jag kunnat missa det här". På framsidan fanns alla information som behövdes för att få mig att kasta mig över tidningen. Och jag hade missat den, i över ett halvt år. Så här stod det " 25 år och mediepamp: Josefin Hjörne om posten i GP-styrelsen"
Behöver jag säga att Josefin Hjörne gick i min klass på Poppius (eller hade ni listat ut det). Varje vecka hela hösten satt jag bredvid denna urgoa göteborgska. Hon var tjejen jag gjorde personporträtt på som första skrivuppgift, den första jag åt lunch med. Trots detta visste jag inte att hon valts in i styrelsen för Göteborgs Posten eller att hon är fjärde generationens Hjörne som pampar i just GP-kretsar. Det säger en del om oss svenskar, om hur vi inte vill framhäva oss själva och riskera att verka skrytsamma och om hur vi lätt glömmer bort de personer vi inte ser dagligdags. Visst har jag tänkt på Josefin, Helen, Ami och alla de andra under det dryga året som gått sen vi gick skilda vägar den där decemberkvällen i ett mörkt Stockholm. Men ändå så vet jag inte vad de gör. Det är beklagligt.
Jag ska höra av mig med förslag på ett datum om när vi alla kan ses igen. Göra det snart. Snart är numera imorgon.
Kommentarer
Trackback