Tidholms tankar

Snälla någon vad har redaktionen på Sommartorpet hittat på i årets produktion. Idén om att man ska klippa in upprepningar av det Ernst säger må ha varit kul, men resultatet är bara skrattretande. Sämre tv får man leta efter (om man bortser från de skratt som blandas med fasan som uppenbarar sig varje måndagkväll). Nej jag kan inget annat säga än - ta bort, ta bort, ta bort! Det räcker bra att höra Ernst säga "grabbarna jublar" (över hans äppelpizza) en gång, jag vill inte ha någon upprepning som dessutom spelats in separat.

Midsommar är som nyår, omringat av ångest. Innan är det planeringen över hur, var och med vem man ska fira. Efter är det antingen ångest som ett resultat av för kraftigt alkoholintag eller att det roliga nu är över (alternativt det tråkiga om man valde fel sällskap, plats, sysselsättning). I år har jag fem alternativa idéer på vad jag vill göra på fredag och den mest lockande, att ta en weekendresa till London och strunta i allt, är troligtvis även den mest osannolika att slå in. Annars finns att välja på firande med familj eller olika vänskapskonstallationer. Det kan verka vara ett lyxprobelm det här med att ha så många alternativ, men det ger även upphov till en hel del beslutsångest. Speciellt när man egentligen inte är speciellt sugen på att göra något av dem. Eller självklart vill jag fira både med min familj och med mina vänner (inget ont om någon), men eftersom det i år inte finns ett enda solklart alternativ så känns varje val som ett bortväljande av de andra. Det handlar alltså mer om vad jag missar när jag väljer bort än vad jag vinner när jag väljer.

Någon som har några bra förslag på hur jag bör resonera i mitt väljande eller som känner igen sig i detta problem?

Det är ingen idé att gå runt och ångra något man sagt eller gjort, gå över det i huvudet om och om igen och tänka "om jag bara inte sagt/gjort så där". Det är ingen mening för det går aldrig och då menar jag ALDRIG att göra något ogjort. Man kan gott och väl vara ledsen över saker som skett och tycka att det hade varit tusen gånger bättre om de aldrig gjort det, men man kan inte göra det ogjort genom att ångra sig. Kom för en stund sen på mig själv med att sitta här hemma i soffan och önska att jag inte sagt en sak till några kollegor. Tankarna malde om och om igen kring hur det hade varit mycket bättre om jag inte sagt det jag sa, om jag bara låtit kommentaren jag fått passera. Nu finns risken att det jag sagt gör att jag inte kan klara mig undan en framtida situation då ämnet kommer upp igen, och det ångrar jag. Det är kanske inte bra att ljuga, men om det är för att skydda någon annan, och mer handlar om att inte säga hela sanningen och detaljer man inte ombeds berätta så är det ofta bra. Nu önskar jag att jag hade kunnat hållt mig till det hela vägen och inte börjat säga saker som jag inte var tvungen att berätta. Poängen är dock att det inte hjälper hur mycket jag än sitter här och tänker att jag inte skulle ha sagt dem ord jag sagt, byggt dem meningar jag byggde. För gjort är gjort och går aldrig att göra ogjort. Istället finns risken att man, då det gäller saker man berättat och sen ångrar, gör saken värre genom att försöka släta över det. Kanske har folk inte ens insett det man sagt förrän man säger det igen för att göra det ogjort. Tipset är därför att har du sagt något du ångrar och inte är hundraprocentigt säker på att du kan släta över det genom en vidare utläggning - håll då mun stängd. För det går inte att gräva en grav mindre djup, bara djupare.

Tillbaka till det meningslösa med att lägga tid på att älta och ångra. Eftersom det inte går att vrida tillbaka tiden och få saker ogjorda eller osagda så är det bästa man kan göra att lära sig något av det (gör inte om det igen) och sen låta det vara. Fundera kanske över varför du gjorde som du gjorde och vad du kan göra för att inte hamna där igen, men lägg inte en massa tid på att gå igenom i ditt huvud hur situationen borde ha sett ut istället. För en sak är säker - den situationen uppstår aldrig.

Alla dessa krav som livet och vardagen erbjuder, de tycks aldrig minska till antalet än mindre finns något slut för dem i sikte. Det är att göra-listor hit och "jag måste bara" dit. Så fort något prickats av skrivs något annat dit oavsett om listan finns på papper eller endast i mental from. Kraven på att lyckas och prestera tycks aldrig någonsin avta. Kanske är inte det kravlösa levernet ett liv att sträva efter, men nog kan vi alla efterfråga en form av balans. Jag tror dock inte att denna balans är något vi kan få oss tilldelat utan jag tror att det kräver ett eget engagemang. Det är dags att själv sätta ner foten och säga nu får det vara bra nu orkar jag inte mer. Kanske kommer det inte gå smärtfritt, men kanske är det ändå det ända sättet till ett liv utan krav som känns övermäktiga. Vissa krav kan du inte bortse från, men om du tänker efter så är det ändå en hel del måsten som du kan sålla bort. Mitt tips är att du försöker göra det. Livskvalitet är inte att prestera så mycket och bra som du någonsin kan, det är att må bra av de saker du väljer att göra.