Nya och gamla bekanta
Mister du en så står dig tusen åter. Så säger man ju ofta när det gäller kraschade kärleksdrömmar, mannen med stort H som slutade som hjärtekrossare nummer ett, eller drömkvinnan som visade sig vara mer mardörm än rosenskimrande. Men när det gäller vänner och bekanta, kan man säga samma sak då? Om jag mister en i dag, står det då mig tusen åter i morgon?
Jag tycker det är svårt att verkligen lära känna nya människor. Ytliga bekantskaper har jag många för jag är en pratsam typ som lätt kan socialisera med min omgivning, men bekanta som jag umgås med privat är det sämre med. Det är så svårt att komma till det stadiet att man går från att vara kursare som pratar mellan föreläsningarna eller arbetskamrater som tjattrar på lunchrasten, till att bli vänner som går på bio eller bowlar. Kanske beror det på att de flesta människor är stressade och redan har fullt upp med att träffa sina nära och kära mellan arbete, träningspass, matlagning och sovdags. Kanske finns det inte tillräcklig plats för nya bekantskaper.
När man läser fristående kurser på universitetet som jag gör, istället för ett specifikt program, uppstår dessutom ett ytterligare problem. När jag väl lärt känna någon så väl att det börjat närma sig gränsen då vi kan börja göra saker utanför skolans väggar så är kursen slut. Borta, done, finito. Då ska det påbörjas något nytt, med nya människor som ska läras kännas, lagom tills det är dags att åter gå vidare. En och annan kanske lockas hanka sig kvar på telefonlistan över terminsskiftet, men de är snarare undantag än regel. Detta känns trist. På mina tentafester (ja blev två kväller med fart och fläkt) tidigare i veckan så pratade jag med flera, nu före detta, kursare som jag hade jättetrevligt med, men det var kanske lite väl sent. Visst kan vi ses igen, men kommer vi göra det? Eller ska det bli precis som vanligt, ett kort samtal när man springer på varann på krogen eller i universitetets korridorer, som med tiden övergår i ett snabbt hej och till slut ett bortvänt huvud och en mot intet stirrande blick. Jag funderar på att vara järv (jag är det ibland) och maila min seminariegrupp från höstterminens kurs och säga att vill någon umgås över kursgränsen i vår så är jag lätt att övertala. En öl eller en förfest behöver man väl inte ha känt varann dem senaste fem åren för att dela?
Jag tycker det är svårt att verkligen lära känna nya människor. Ytliga bekantskaper har jag många för jag är en pratsam typ som lätt kan socialisera med min omgivning, men bekanta som jag umgås med privat är det sämre med. Det är så svårt att komma till det stadiet att man går från att vara kursare som pratar mellan föreläsningarna eller arbetskamrater som tjattrar på lunchrasten, till att bli vänner som går på bio eller bowlar. Kanske beror det på att de flesta människor är stressade och redan har fullt upp med att träffa sina nära och kära mellan arbete, träningspass, matlagning och sovdags. Kanske finns det inte tillräcklig plats för nya bekantskaper.
När man läser fristående kurser på universitetet som jag gör, istället för ett specifikt program, uppstår dessutom ett ytterligare problem. När jag väl lärt känna någon så väl att det börjat närma sig gränsen då vi kan börja göra saker utanför skolans väggar så är kursen slut. Borta, done, finito. Då ska det påbörjas något nytt, med nya människor som ska läras kännas, lagom tills det är dags att åter gå vidare. En och annan kanske lockas hanka sig kvar på telefonlistan över terminsskiftet, men de är snarare undantag än regel. Detta känns trist. På mina tentafester (ja blev två kväller med fart och fläkt) tidigare i veckan så pratade jag med flera, nu före detta, kursare som jag hade jättetrevligt med, men det var kanske lite väl sent. Visst kan vi ses igen, men kommer vi göra det? Eller ska det bli precis som vanligt, ett kort samtal när man springer på varann på krogen eller i universitetets korridorer, som med tiden övergår i ett snabbt hej och till slut ett bortvänt huvud och en mot intet stirrande blick. Jag funderar på att vara järv (jag är det ibland) och maila min seminariegrupp från höstterminens kurs och säga att vill någon umgås över kursgränsen i vår så är jag lätt att övertala. En öl eller en förfest behöver man väl inte ha känt varann dem senaste fem åren för att dela?
Kommentarer
Trackback