Tidholms tankar

Idag har jag klagat. Jag har gjort min röst hörd. Jag har, trots att tiden gått och den värsta ilskan och irritationen runnit av mig, samlat mitt sinne och sagt min mening. Jag var inte nöjd, jag tyckte ni aggerade fel och det fick mig att prestera sämre än nödvändigt.

Det jag konstruktivt kritiserat var min sista kurs på höstterminen, som avslutades förra veckan. Kursen hade kunnat varit hur bra som helst om det inte varit för att de lyckades stjäla all min motivation, och säkert mycket av mina kursares redan första dagen. Eller ja till och med kanske lite innan kursstart. Att inte dela ut schemat förrän i sista stund och helt abrupt ändra egenvalda seminarietider (utan någon tillsynes anledning) är enligt mig en tråkig form av maktutövning. Som sagt kursen kunde ha varit riktigt bra, men jag gav den inte ens en ärlig chans efter en så tråkig start.

Det har hänt tidigare att jag blivit mäkta förbannad över orättvisor inom skolans ramar och jag tänker alltid att det här ska jag minnsann ta upp i kursutvärderingen. Så mycket längre kommer jag tyvärr sällan. När det är dags att utvärdera har jag kanske glömt hur arg och upprörd jag var, eller så orkar jag inte längre bry mig. Men idag tog jag chansen. Det är kanske inte mycket man gör för sina efterföljande, men kan man göra något som förbättrar så är det ändå alltid något. Och sen är det skönt att få tala om att man inte varit nöjd. Mer kan man inte göra.