Tidholms tankar

Känns skönt att kunna säga att rätt par vann i gårdagens final av Let's dance. Jag har hela tävlingen haft Tobbe Blom som en favorit, för att han är dels en duktig dansare och dels en otrolig charmör. Igår tyckte jag dock att Martin Lidberg var snäppet bättre. Cissi och Martin showdans var i min mening mycket bättre än Tobbe och Annikas, så efter den stod det klart vem jag ville se som vinnare.

Ska även bli lite spännande att höra (för det lär man väl få göra) om det blir någon romans mellan Martin och Cissi. Så där fånromantisk som jag känner mig just nu så hoppas jag det. Och det vore inte så konstigt om det blir så för det sägs ju att:

"Dans är ett lodrätt uttryck för ett vågrätt begär"

Jag tycker att alla starkt ska ifrågasätta huruvida de ska gå till Snerikes nation framöver. Orsaken till detta ifrågasättande är att de anställer vakter som behandlar folk på ett helt oacceptabelt sätt. Jag tänker inte säga att alla vakter som arbetar för dem är dåliga, men jag tycker att det räcker med att dem som jobbade i tisdagskväll var under all kritik, för att jag inte ska vilja gå dit på ett bra tag. Jag har aldrig i hela mitt liv blivit så dåligt behandlad när jag har gått ut på krogen. Vakterna använde sig av en maktutövning som inte kan tolereras och så här i efterhand har det visat sig att det inte fanns EN ENDA anledning till det.

Min kursare, som precis som jag deltagit i en middag på nationen fick sitt kk-kort och kårleg beslagtaget, utan att ha gjort något fel eller få någon förklaring. Både hon och jag var nyktra och under omständigheterna lugna, men vakterna vägrade resonera med oss kring vilket missförstånd som måste ha uppstått, eller förklara sitt beteende. Vi visste inte vad vi anklagades för att ha gjort fel (det vi misstänkte att de trodde vi gjort visade sig dessutom i efterhand inte ens vara förbjudet att göra) och trots att tre vakter blandades in i kaoset som uppstod så fick vi inga svar.  Det vi efter att ha haft kontakt med förste kuratorn på Snerikes nu tror var anledningen till att vakten tog hennes kort (observera att kårleget får de aldrig ta!) var att hon skulle ha släppt in flera personer under kvällen. Om det var detta han trodde och nu hävdar så kan jag inte annat än säga att det är den fetaste lögn jag hört på länge. Hon lämnade inte lokalen en enda gång förrän då hon kom ut för att hämta tillbaka mig in efter att jag besökt Smålands nation ett tag. Vakten kan alltså inte ens ha sett henne tidigare den kvällen eftersom han inte var på plats då vi anlände till vår middag.

Att ett gäng vakter helt kallt kan vägra förklara sig efter att ha tagit en persons värdehandlingar under dennes skäliga protester är förjävligt. Misstänkts du ha gjort något fel så måste du få veta vad och få en chans att försvara dig. Jag har som sagt aldrig någonsin blivit så dåligt behandlad eller kränkt när jag gått ut tidigare. Jag tycker det är hemskt att vi som nations-/restaurangbesökare ska kunna behandlas så här av personer som ska vara där för att upprätthålla ordning och säkerhet. Vi har ingen aning om vad de har för befogenheter, och när de då börjar agera som att de hade samma rätt som en polis så är det i det läget svårt att veta sina rättigheter. Det borde därför ligga i nationers och restaurangers intresse att deras betalande gäster inte ska behöva utsättas för kränkningar av dessa personer.

Jag skulle vilja uppmana Snerikes nation och alla andra som använder sig av vakter att ta sig en rejäl funderare på vilka regler dessa ska följa. Att ta någons värdehandlingar och vägra förklara varför eller verka för att lösa ett missförstånd borde inte vara ett acceptabelt beteende på någon krog eller nation.

En kuggad tenta, ett missat drömjobb och ett uteblivet möte. Sista dagen på en vecka fylld av besvikelser är kommen. Skönt. När den första besvikelsen kom i tisdags morse så sa jag att det säkert skulle bli tre stycken denna vecka, en olycka kommer inte ensam denna kommer i just tre. Jag hade rätt.

Nu sitter jag och avslutar denna sjudagarsperiod med att lyssna på Absolute music 24 och tänker "även om det gör ont så gör det inte lika ont som efter discot i sexan när jag grät, till just denna skiva, över killen jag gillade". Allt är relativt.

Har aldrig varit något större fan av Madonna, synneligen inte på senare år. När jag fick höra att hon skulle designa för H&M så var det knappast något som fick mig att hoppa av glädje och förväntan. Trots detta så var jag en av dem som köade utanför H&M:s butik i centrala Uppsala igår. Jag var dock INTE en av dem som rusade in när dörrarna öppnades klockan 10. Inte heller gick jag över lik för att få de plagg jag ville i de smala gångar som gjorts mellan klädhängarna.

Jag hade på morgonen innan jag gick till jobbet tittat på kollektionen på hemsidan och konstaterat att det såg ut att finnas mycket fint, vilket jag fick bekräftat när jag kom dit. Priserna var även dem mycket bra, verkligen i klass med dem H&M brukar hålla. När jag dessutom lyckades hitta ett alldeles tomt provrum högst upp i butiken och slapp köa med alla andra så kunde jag inte annat än känna mig nöjd. Kom därifrån med en hel kasse med saker, och tror nog att jag behåller det mesta (öppet köp är något jag ofta överväger eftersom det är lätt att göra förhastade köp). 

Grr, finns det något som upprör en estetisk person som mig så är det limrester på glasföremål. Mest irriterande av allt är att det inte skulle behöva bli några sådana eftersom det finns lim till prislappar (eller lappar med tillverkarens namn för den delen) som har en annan gummering. Använder man denna typ av lappar så är de inte alls svåra att ta av  utan att det lämnas fula märken som inte försvinner ens efter dagar av blötläggning, lösande med diskmedel och gnidande med trasa. Har just nu konstaterat att trots att jag gjort allt jag nyss nämnde (som tidigare har fungerat på svåra limrester) så envisas mina ljuslyktor från Mio med att vara lika fult kletiga som innan. På två ställen på varje lykta till råga på allt. Nu är utvägen ingen annan än att köpa speciellt medel för limborttagning, men det gör mig arg att det ska vara nödvändigt. Hallå Mio (med flera)! Jobbar ni inte med design? Tror knappast den som designade lyktorna hade tänkt sig två limfläckar på varje. Hm, kanske för kul skull ska ta med mig lyktorna till Mio och be att dem tar bort fläckarna, om tillräckligt många gjorde det så kanske de skulle tänka till. Och till er som undar, ja jag hyser visst agg mot Mio eftersom jag haft rysliga problem med dem när det gällt möbler jag handlat.

Ja, är nästan så att jag vill skicka dagens snöande till Sverker på Plus för att se honom kasta det i soptunnan.

- Ska det vara så att folk sätter på sig vårjacka och tunna skor, bara för att mötas av snö på den första vårsöndagen? Ska det det?

Så skulle Sverker ha fått säga.

Det var frågan jag fick när min bror ringde mig för ett par timmar sedan. Stolt, men med viss osäkerhet svarade jag - St Patricks day, och fick ett rungande JA till svars. Min bror insisterade därefter på att jag skulle inta en grön pub idag (som han redan gjort), men jag hänvisade till att pluggandet jag skjutit upp igår nog borde tas tag i. Han svarade med att det kunde jag väl göra imorgon, men då är det ju bandyfinalen i Uppsala och då är det lite tradition för mig och mina föräldrar att gå dit och dricka öl i öltältet innan. Sen när de andra går på finalen så går vi hem och möjligtvis ser det hela på tv. Vadå, dricka öl i öltält är kul. Jag skulle gärna fira St Patrick, men eftersom jag inte vet någon som kan följa med och hänga på en irländsk pub ikväll så blir det nog hemmakväll för mig, med eller utan plugg. Ölen har däremot redan åkt fram, tyvärr var den holländsk och inte irländsk, men men. Till det fick det bli egengjorda vitlöksbröd (borde kunna finnas på en pubmeny), för Shepherd's pie kändes lite som overkill.

Första lördagen sen i början av februari utan Melodifestivalen. Känns konstigt, men faktiskt lite skönt. Även en schlagernörd som jag tycker att det kan bli för mycket av det goda. Och att binda upp sig vid tv:n lördagkväll efter lördagkväll är inte så kul. Okej nu är det ju där jag ändå kommer hamna idag, men det är en principfråga. Nej nu är det bara att vänta på den stora finalen (som inte är lika kul som de svenska deltävlingarna) och sen kan man vila i nästan ett år, njutandes av årets alla låtar. Där fleratalet har en tendens att ta sig med tiden. God morgon med Uno och Irma (som jag gillat sen första gången) kommer jag poppa hårt dagar som sista april och midsommar, en perfekt vår- och sommarlåt.

Våren är här! Jippie tjoho! Att väderprognoserna talat om snö redan till helgen tänker jag kraftfullt förtränga. Solen lyser och allt känns plötsligt lite roligare, lite lättare och lite bättre. Jag vill ut, ut, strosa, fika, dofta och känna. Men det gäller att inte bli så förtrollad av våren att man inte ser de negativa effekter den för med sig. Våren är nämligen som alla andra årstider, den har både fram- och baksidor. Här är några av de mindre roliga sakerna med våren:

* Det syns hur skitiga fönstren hemma är (mina snodde dock åt sig en putsning i början av veckan, puh vad skönt att få det gjort).
* Det syns mycket bättre när det är dammigt inne i bostaden.
* Allt grus på gatorna orsaker skräp i ögonen och sabbade klackar på skorna.
* Det blir uppenbart för en själv och omvärlden hur blek man egentligen är.
* Hundbajs som legat fastfruset i snön tinar och blir en livsfarlig fälla för nya, vita vårskor.
* Dina smusiga, tidigare vita, gympaskor ser verkligen skitiga ut i det nyfunna ljuset.

Ja där har ni några nackdelar med denna efterlängtade och bejublade årstid. Nu är det bara att rusta sig bra med vårjacka, vantar (ja så varmt är det inte hela tiden) och solglasögon och sen ge sig ut. Ska det bli vinter igen i helgen så är det bäst att passa på.  

Efter succén med Masjävlar så var det i fredags dags för Maria Bloms nya film Nina Frisk att entra biosalongerna. Och idag var det min tur att sjunka ner i den röda stolen och svepas i väg, upp, upp i det blå.

Ja, för ganska stor del av filmen utspelar sig faktiskt i luften. I olika flygplan där Nina Frisk glider runt med sitt obligatoriska flygvärdinne-leende. Nina är som du, som jag, som svenskar är mest. Fast kanske med mer pengar än många. Hennes familj är än mer vanlig. Har vanliga problem. Vanliga liv. Maria Blom vet hur man skapar igenkänning, hur man får biobesökaren att tänka, det där kunde ha varit jag.

Filmen Nina Frisk har inte samma förmåga att locka till skratt som Masjävlar, och den lämnar ett och annat osagt till tittaren i slutet. Trots detta tyckte jag om filmen. Den visar hur livet kan vara. Inte den rosenskimrande amerikanska varianten av livet, utan den svenska rätt gråtrista sidan. Och den ger definitivt vatten på kvarnen för dem som gillar uttrycket "det är för bra för att vara sant

Fredagskvällen tillbringades på China teatern i Stockholm där jag fick underhållning av hög klass. Lena Philipsson och Orup var båda i toppform, snyggare och härligare än någonsin. Har länge tyckt att Lena är en riktig kalaspingla som jag gärna skulle se ut som när jag passerat fyrtio, men igår fick hon faktiskt konkurrens av Tomas "Orup" Eriksson. Han har å andra sidan aldrig varit en favorit utseendemässigt, men jag är nu beredd att omvärdera detta. Plötsligt kändes tighta brallor och cowboyhatt ytterst sexigt, ja tänk så det kan bli. Vem vet han kanske kan sälla sig till Tomas Ledin som verkligen blivit en snygging på äldre dagar. Vem sa att livet var slut efter fyrtio? Några andra som blivit snyggare på ålderns höst:

Hugh Grant, Charlotte Perelli, Pernilla Wahlgren ( kommer inte på fler just nu, men kanske utökar listan senare).

Apropå ålder och utseende så måste jag få påpeka att många som räknas som "äldre" faktiskt är lika snygga och i lika bra form som de som anses ha ungdomen kvar. Jag vet flera killar som passerat trettio men har minst lika snygg kropp som killarna som bara börjat nosa på tjugofemårsstrecket. Jag tror nästan att trettio är det nya tjugo och fyrtio det nya trettio. Så till er alla, var inte ledsna för att ni blir äldre för har ni tur så blir ni bara snyggare med åren.

...och jag har roat mig med äldre män. Ikväll är det så äntligen dags för mig att se Lena Philipssons och Orups show på China teatern i Stockholm. Ska bli hur kul som helst att få höra alla deras klassiker och den beryktade under bältet humorn. Efter att ha fått en del kommentarer här på bloggen om att föreställningen ska vara bra så känner jag mig ännu mer peppad. Borde bli en bra underhållningshelg denna helg, med Lena + Orup-show idag och Melodifestival-final imorgon följt av utgång. Har även på söndag möjlighet att gå och se Thosten Flinck i Uppsala gratis, men om det blir av eller inte återstår att se. Han sa att han inte skulle säga att föreställningen var bra om den inte var det så jag får väl kolla i almanackan om jag ska göra plats för den.

Jag borde vara van, borde känna till spelreglerna, men ändå blir jag förvånad när handeln nu börjat duka för påskmiddagen. Färgglada fjädrar i riset utanför blomsteraffären, konstgjorda höns och högar med ägg i inredningsbutikerna. En månad är det kvar till påsken och i handelns värld är det nu helt rimligt att sälja gula kycklingar i massor, men för mig kändes det i år ändå konstigt. Kanske beror det på att vintern kom så sent, kanske på att jag inte arbetat med några inköp av påskdekorationer och därför inte haft någon anledning att reflektera över när det är dags för denna högtid. Om påsken kommer som en chock, kommer sommaren göra likadant? Kommer jag en månad innan midsommar tappa hakan när jag ser konstgjorda majstänger pryda affärernas skyltfönster? Kommer hela det här året bli förskjutet för att vintern fick en så sen start att det nu är med otåliga steg jag väntar på att få kliva ur stövlarna? Ett litet tröstande tecken på att sommaren ändå finns inom räckhåll är att jag i förra veckan såg en löpsedel som skvallrade om att tidningen redan nu kunde berätta om vädret i juni, juli, augusti. Äntligen!, som Gert Fylking skulle ha sagt.

eller simma lugnt som de skulle ha sagt i fablernas värld. Enligt mina källor så har vi bara ett liv och något av det hemskast tänkbara vi kan göra mot oss själva måste ju vara att arbeta bort det. Nu menar jag inte främst att ägna det mesta av sin levnandstid åt sitt jobb, för det behöver inte nödvändigtvis vara dåligt, det beror ju på vilket jobb du har. Det jag främst syftar på är människor som arbetar sig till sjukdom. Som en dag kollapsar, "går in i väggen". Det läskiga med just att gå in i väggen, att bli utbränd, är att det ofta drabbar folk som har kul på jobbet. Det går alltså därför inte att tro att du inte är i riskzonen för att arbeta dig sjuk bara för att du har ett roligt arbete som du trivs med.

Många tjejer (så klart även en hel del killar) lider av att de är överambitiösa och därför alltid vill göra allt så bra, vara alla till lags och prestera utmärkt på alla plan. Jag har själv varit sådan, men tror mig i alla fall har bättrat mig. Till er som känner att ni är överambitiösa eller riskerar att bli det, har jag ett bra boktips. Diagnos: Duktig av Tinnie Ernsjöö Rappe och Jenny Sjögren, är boken för er. Läs och lär!

Jag har blivit konservativ på gamla dar. Jag säger saker som "Det var bättre förut när det var en jury som röstade" eller "Det är trevligt när dem sjunger på svenska". Bara tanken på detta gör att jag ler åt mig själv. Gammal är verkligen inte äldst. Och det är aldrig för sent att ändra sig.

Jag tillhörde nog dem som för några år sen tyckte det var ett lyft när artisterna i Melodifestivalen fick sjunga på engelska, och när svenska artister som väljer engelska som språk också får vara med på Svensktoppen. Detta har inte ändrats, så tycker jag fortfarande. Skillnaden är dock den att jag mer och mer uppskattar den "svenska" musiken och tycker att det är roligast om låtarna i Melodifestivalen är klassiska schlagerlåtar på svenska. Däremot om en sådan låt vinner vår uttagning så sällar jag mig snabbt till gruppen som förespråkar en engelskt text i Helsingfors. Ska vi vinna så är det nog ett måste i år.

Min favorit i årets Melodikamp är Sanna Nielsens Vågar du, vågar jag. En härlig schlager med årets snyggaste tonartshöjning. Go, go Sanna!

Det har inte sagts på länge. Och det bör sägas ofta. Jag kommer inte alltid ihåg varför, men så plötsligt så påminns jag och känslan är där, lika stark som alltid. Igår var en sådan påminnelsedag, imorse likaså. Till toner av Kempe och Ljunggren så stod det hela klart. Schlager... jag älskar dig.

Känslorna bara spritter i kroppen, benen vill inte stå still och ögonen har svårt att inte tindra och le. Ett intro från Måns Zelmerlöw, en tonartshöjning från Sanna Nielsen och takt-stamp från Nanne Grönvall och lyckan var gjord. Framöver kommer det bli mycket slager för min del, för vad är bättre än musik som gör dig lycklig redan efter första takten. Just nu poppar jag Magnus Carlssons härliga 80-talsdiscolåt i sann Bosson-stil - Live forever. Jag är det någon musikgenre som kan vara vägen till ett evigt liv så är det kanske schlager... och om inte så dör vi kanske i alla fall dansandes.

Efter tre dagar av tystnad här på bloggen är jag nu tillbaka. Tystnaden är ett resultat av både fri vilja och tvång, och mina här uttalade ord födda ur vilja. Först kom tystheten som en följd av den hemska bussolycka som 06.45 i tisdags skedde mellan Uppsala och Östhammar. Som boende i Uppsala och uppväxt i Östhammar, som i perioder frekvent resenär på busslinje 811 och som helt vanlig medmänniska, fanns det inget som kändes värt att skriva. Det var en dag av sorg och en dag av oro. En dag då tysthet här kändes helt rätt.

Därefter följde två dagar med mer ofrivilligt skrivhinder, en blogg som är så seg att det tar år och dar att logga in och därefter ett bloggprogram som stängts ner för uppdatering. Men, men nu är jag här och förhoppningsvis så slipper jag problem med publicering av nya inlägg.