Underbart är kort, alldeles för kort
I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut...jag drömde att min bästa kompis, ena syster och någon tredje familjemedlem (som egentligen inte finns) dog. Det var en fruktansvärd dröm, men det är inte det som är poängen just nu.
Nej poängen är att detta får mig att tänka på det faktum att människor runt om kring oss faktiskt kan ryckas bort utan att vi något ont anade. Att dem du älskar kan vara här ena sekunden men inte andra. Att det därför inte finns skäl att hålla inne med att man tycker om andra och uppskattar dem. För säger vi det inte nu så kanske vi inte får säga det alls.
Trots min medvetenhet om detta (och nej den kom inte i natt, jag visste det här sen tidigare) så lever jag inte som jag lär. Jag säger inte till dem jag tycker om att jag gör det. Jag försöker ibland, men då är det mest till kompisar som avslut på ett sms eller mail "jag tycker så mycket om dig gumman, saknar dig". Inte till mina föräldrar eller till mina syskon. Nej för det känns plötsligt lite läskigt, lite pinsamt. Varför?
Eftersom jag aldrig kan hålla mig till endast ett kort ämne när jag skriver så för det här mig in på komplimanger och beröm. Något jag anser mig ganska så bra på. Jag är personen som inte har några som helst problem med att säga att kassörskan på ICA har snygga örhängen eller att kunden jag just sålde en bok till har en väldigt fin jacka. Jag har nämligen bestämt mig för att när jag tänker en sån där grej så ska jag även säga det. För jag vet vilken liten extra glädje det faktiskt kan skänka dem i min omgivning.
När det kommer till killar jag tycker om så blir det dock lätt lite knepigare. Här finns det väldigt ofta mycket jag skulle vilja säga, men rädslan att sabba allt för att man plötsligt framstår som föööör intresserad gör att jag ganska ofta låter bli. Synd för ni kan ju gissa att om jag har tid att upptäckta att jag uppskattar kassörskans val av örhängen så kan ni ju förstå att det finns en mängd saker jag upptäckt att jag gillar hos killen jag tycker om. Att jag ler bara jag tänker på honom, att jag skulle kunna lyssna på honom när han pratar hur länge som helst, att hans öron är så mysiga att pilla på eller att han har en kropp som skulle göra många avundsjuka - skulle jag kanske vilja tala om. Men, men vi får väl se hur det blir med det.
Poängen med komplimangerna och berömet är att det är ett enkelt och billigt sätt att göra någon annan glad. Och dig själv också faktiskt, för det är en viss tillfredsställelse i att glädja någon annan. Så ni, säg vad ni tänker lite oftare. Den där killen/tjejen på jobbet eller i skolan kanske skulle bli jätteglad om han/hon fick veta hur snygg du tycker han/hon är. Livet är troligtvis för kort för att vänta på ett rätt tillfälle att säga saker. Och som Balsam boys sjöng för x antal år sen i låten Du & Jag " det finns tillfällen som kanske aldrig kommer tillbaka, tillfällen man bara inte får försaka".
Nej poängen är att detta får mig att tänka på det faktum att människor runt om kring oss faktiskt kan ryckas bort utan att vi något ont anade. Att dem du älskar kan vara här ena sekunden men inte andra. Att det därför inte finns skäl att hålla inne med att man tycker om andra och uppskattar dem. För säger vi det inte nu så kanske vi inte får säga det alls.
Trots min medvetenhet om detta (och nej den kom inte i natt, jag visste det här sen tidigare) så lever jag inte som jag lär. Jag säger inte till dem jag tycker om att jag gör det. Jag försöker ibland, men då är det mest till kompisar som avslut på ett sms eller mail "jag tycker så mycket om dig gumman, saknar dig". Inte till mina föräldrar eller till mina syskon. Nej för det känns plötsligt lite läskigt, lite pinsamt. Varför?
Eftersom jag aldrig kan hålla mig till endast ett kort ämne när jag skriver så för det här mig in på komplimanger och beröm. Något jag anser mig ganska så bra på. Jag är personen som inte har några som helst problem med att säga att kassörskan på ICA har snygga örhängen eller att kunden jag just sålde en bok till har en väldigt fin jacka. Jag har nämligen bestämt mig för att när jag tänker en sån där grej så ska jag även säga det. För jag vet vilken liten extra glädje det faktiskt kan skänka dem i min omgivning.
När det kommer till killar jag tycker om så blir det dock lätt lite knepigare. Här finns det väldigt ofta mycket jag skulle vilja säga, men rädslan att sabba allt för att man plötsligt framstår som föööör intresserad gör att jag ganska ofta låter bli. Synd för ni kan ju gissa att om jag har tid att upptäckta att jag uppskattar kassörskans val av örhängen så kan ni ju förstå att det finns en mängd saker jag upptäckt att jag gillar hos killen jag tycker om. Att jag ler bara jag tänker på honom, att jag skulle kunna lyssna på honom när han pratar hur länge som helst, att hans öron är så mysiga att pilla på eller att han har en kropp som skulle göra många avundsjuka - skulle jag kanske vilja tala om. Men, men vi får väl se hur det blir med det.
Poängen med komplimangerna och berömet är att det är ett enkelt och billigt sätt att göra någon annan glad. Och dig själv också faktiskt, för det är en viss tillfredsställelse i att glädja någon annan. Så ni, säg vad ni tänker lite oftare. Den där killen/tjejen på jobbet eller i skolan kanske skulle bli jätteglad om han/hon fick veta hur snygg du tycker han/hon är. Livet är troligtvis för kort för att vänta på ett rätt tillfälle att säga saker. Och som Balsam boys sjöng för x antal år sen i låten Du & Jag " det finns tillfällen som kanske aldrig kommer tillbaka, tillfällen man bara inte får försaka".
Kommentarer
Trackback