Du gör bäst i att plocka upp det där igen
Jag förstår mig verkligen inte på folk som slänger skräp runt omkring sig när dem är ute. Hur tänker dem/ni? Beskriv gärna exakt hur tanken förs genom tankebanan inne i hjärnkontoret när denna procedur tar fart. Här går jag med mitt glaspapper (ja en vinter som denna så är det nästan ett realistiskt exempel) och så känner jag att nu, nu är jag färdig med det. Jag vill inte längre hålla det i min hand, utan jag vill gärna bli av med denna trista biprodukt. Då slänger jag det på marken?! Jag resonerar alltså så att: Jag vill inte längre bära på skräp så jag slänger det på marken, där det ska...?Ja precis, ska vad då? Vad ska hända med det där? Ska det slukas av marken och vara, poff, borta för alltid? Ska någon annan plocka upp det och slänga det? I så fall snacka om resursslöseri på arbetsmarknaden. Eller vad väntar jag mig ska hända?
Som ni redan förstått så är "jag" i denna text inte jag som i Louise Tidholm - arg och oförstående till nedskräpning. Nej "jag" är alla dem människor som faktiskt dagligen slänger sitt skräp runt omkring sig, oavsett var dem är eller vad konsekvenserna blir. Jag kom underfund med detta väldigt konstiga beteende redan som barn. Jag och min då bästa kompis var på promenad, eller vi lekte som det så fint hette, och så utan någon som helst förvarning så tömmer hon ut allt skräp hon har i sina jackfickor - rakt ner på trottoaren! Ni kan ju gissa att min hjärna snabbt gick över till totalt frysläge då ett stort frågetecken tog upp all aktivitet. Allt jag kunde tänka, och fortfarande gör om denna situation, var - varför tömmer hon skräpet hon har samlat i fickorna på gatan? Hon skulle inte lägga något annat i fickan, så hur kunde skräpet störa henne så mycket att hon var tvungen att avlägsna det just då? Inte några minuter senare då en papperskorg säkert skulle uppenbara sig. Nej just då och där. Ett sånt beteende är för mig obegripligt.
Jag antar att ni redan gissat min inställning till att lämna sitt skräp kvar inne i biosalongen? Varje gång jag går på bio så är det så jag får hålla tillbaka svordomarna när jag ska gå därifrån. För vem har egentligen uppfostrat den svenska befolkningen till att bara lämna allt sitt avfall precis där den sitter eller står. När blev det okej att tänka att jag ställer min popcornkartong och urdruckna colamugg här så att städaren kan slänga den sen? Och skräpkorgen vid utgången undrar varför dem ställt dit den? Jag önskar jag kunde säga att det här är en frågan om att vara vuxen eller inte och att jag har enorma vuxenpoäng på min meritlista, men jag tror dessvärre problemet är värre än så. Detta är en fråga om att bry sig och om att vara medveten. Att inte leva i sin lilla glasbubbla där det handlar om mig, mig, mig. Jag gör dessvärre inte mycket för att rädda världen från utsläpp och växthuseffekten. Men jag vet i alla fall tillräckligt mycket hut för att inse att man måste städa upp sin egen skit och visa respekt och hänsyn mot andra.
Som ni redan förstått så är "jag" i denna text inte jag som i Louise Tidholm - arg och oförstående till nedskräpning. Nej "jag" är alla dem människor som faktiskt dagligen slänger sitt skräp runt omkring sig, oavsett var dem är eller vad konsekvenserna blir. Jag kom underfund med detta väldigt konstiga beteende redan som barn. Jag och min då bästa kompis var på promenad, eller vi lekte som det så fint hette, och så utan någon som helst förvarning så tömmer hon ut allt skräp hon har i sina jackfickor - rakt ner på trottoaren! Ni kan ju gissa att min hjärna snabbt gick över till totalt frysläge då ett stort frågetecken tog upp all aktivitet. Allt jag kunde tänka, och fortfarande gör om denna situation, var - varför tömmer hon skräpet hon har samlat i fickorna på gatan? Hon skulle inte lägga något annat i fickan, så hur kunde skräpet störa henne så mycket att hon var tvungen att avlägsna det just då? Inte några minuter senare då en papperskorg säkert skulle uppenbara sig. Nej just då och där. Ett sånt beteende är för mig obegripligt.
Jag antar att ni redan gissat min inställning till att lämna sitt skräp kvar inne i biosalongen? Varje gång jag går på bio så är det så jag får hålla tillbaka svordomarna när jag ska gå därifrån. För vem har egentligen uppfostrat den svenska befolkningen till att bara lämna allt sitt avfall precis där den sitter eller står. När blev det okej att tänka att jag ställer min popcornkartong och urdruckna colamugg här så att städaren kan slänga den sen? Och skräpkorgen vid utgången undrar varför dem ställt dit den? Jag önskar jag kunde säga att det här är en frågan om att vara vuxen eller inte och att jag har enorma vuxenpoäng på min meritlista, men jag tror dessvärre problemet är värre än så. Detta är en fråga om att bry sig och om att vara medveten. Att inte leva i sin lilla glasbubbla där det handlar om mig, mig, mig. Jag gör dessvärre inte mycket för att rädda världen från utsläpp och växthuseffekten. Men jag vet i alla fall tillräckligt mycket hut för att inse att man måste städa upp sin egen skit och visa respekt och hänsyn mot andra.
Kommentarer
Trackback