Tidholms tankar

Han somnade imorsen in i sitt hus på Fårö, 89 år gammal. En legend har gått ur tiden. Och jag vet inget om honom. Har inte sett en enda film, visste inte att han föddes i Uppsala eller att flera av filmerna utspelade sig här. Nu ska jag knåpa ihop ett inslag om Ingmar Bergmans koppling till Uppsala och det känns lite pinsamt att till bara för någon timme sedan ha varit helt ovetande om dessa kopplingar. Försöker tänka på att det nog finns en massa saker jag vet mycket om som mina Ingmar-kännare till kollegor inte vet ett skvatt om. Kan i alla fall hoppas.

Ge upp försöken att försöka förstå dig på hur andra människor tänker och känner. De är fruktlösa. Detta betyder inte att du ska sluta bry dig om att tänka på att inte såra andra människor och att göra saker som är elakt mot dem. Det betyder bara att det inte går att gå omkring hela livet och undra hur han kunde säga så och hon göra det där. Vill du veta så får du nog lov att fråga, för att bara vrida och vända på tankarna inuti ditt eget huvud ger dig sällan ett solklart och sanningsenligt svar. Då finns det saker som vilja och farhågor som spelar in. Erfarenheter som gör sig påminda och värderingar som är rätt och riktiga för dig men kanske inte för andra. Överlåt därför till andra att förklara varför de gör och säger som de faktiskt gör. Och försök att inte bygga ditt liv runt andra människor, vill de vara del av din verklighet så får dem själva ta ett aktivt steg mot det, du ska inte behöva dra in någon i din sfär. Du är värd mer än så. Jag är värd mer än så.

Denna vecka har mitt reporterliv till stor del utspelat sig på lantlig ort, å på landet finns det djur. Överallt. Min resa från intervjuperson A fick sig i torsdags ett abrupt stopp när en kossa plötsligt barrikaderat vägen. Det var bara att slå på varningsblinkersen (första gången i mitt liv), hoppa ur bilen och försöka gräva fram lämpligt telefonnummer ur bakluckan för att meddela att Rosa var på vift. Något som jag tydligen inte var den första att påpeka. Ägaren hade meddelats redan flera timmar tidigare, men om denne fått meddelandet ännu var oklart. Återstod bara att hoppa in i bilen igen och smygande rulla förbi platsen där kossan nyss varit, kikandes efter henne i buskarna längs vägrenen. Ingen Rosa syndes till. Övervägde därefter om det var läge att signalera till mötande trafik att något var tokigt, men visste inte riktigt hur man effektivt gör det sommartid (helljusen syns inte lika bra i strålande solsken) så lät bli och hoppades att de skulle vara tillräckligt uppmärksamma för att hinna stanna om det plötsligt stod en ko på vägen.

Sen var det igår när min resa gick till ett fint sommarhus utanför Edsbro. På den lilla vägen ner mot sjön så hoppade en ekorre glatt ut framför mig. Hastighetsbegränsningen var 30 (och jag håller begränsningarna) så det var inga problem för denne att snabbt kila vidare in bland granarna på andra sidan. Efter intervjun på vägen tillbaka mot Uppsala var vädret minst sagt hemskt. Det var dock inget som skrämt bort det lilla rådjuret som promenerade rakt ut på körbanan där jag kom och åkte. Tur att dem är snabba och att jag förhoppningsvis annars hade hunnit stanna.

Ja det var nog mina möten med djur denna vecka.

Japp, vad tycker killar egentligen om tjejer och nagellack? (Okej jag vet redan att svaret är att smaken är som baken, och att det inte finns ett enskilt svar på vad killar gillar, men ändå.) Hur ska man veta om det är jackpot att satsa på det röda lacket till helgens fester eller om det är naturlig glans som är det säkra kortet? När jag gick på mellan- eller högstadiet så var det populärt med blått och lila nagellack (något jag självklart hade). Minns dock att jag i något nummer av Frida eller Veckorevyn lästa att killar inte gillar blått nagellack, (om de inte är ytterst trendig tro jag det stod och i ärlighetens namn hur ofta klassar man killen man gillar som det ). Detta lilla citat har etsat sig fast i min hjärna alla dessa år och varje gång det åter blivit modernt med blå naglar så har jag låtit bli just på grund av detta. Jag har även valt bort ovanliga nagelfärger som grönt och starkt lila. Så frågan är ligger det någon sanning i detta påstående?

När det gäller rött nagellack så har jag fått både bu och bä från killar i min närhet. Den ena reagerade när jag skickade honom ett kort på mig med att säga fint men gillar INTE dem röda naglarna. Han ville ha helt omålat (no way med mig sa jag, åtminstone genomskinligt för glansen ska det va). En annan sa när han fick se ett kort där mina röda naglar vad med: Love the nails. Så nu står jag inför problemet att jag måste försöka lista ut om killen jag ska impa på är en som gillar vampigt rött eller porrig fransk manikyr (änglalikt rosa, eller sommarfräscht aprikos). Och hur ser man det? Ni som har några tips att komma med i ämnet eller bara en intressant infallsvinkel, varsågoda.

Jag har bränt mig. Jag ser ut som att jag beblandat mig med en kokt kräfta under helgen. Visst inget nytt under solen med det, har väl hänt att man bränt sig förut, men jag brukar faktiskt inte skifta i rött dagen efter solandet. Jag blir väl som många andra ibland lite röd när jag slarvat med solkrämen, men denna gång sitter rubinfärgen i och ackompanjeras även av en svidande och hettande känsla. Kul? No. För att göra det hela lite extra markant så blev jag varken brun eller bränd på halsen eller i ansiktet (näsan undantagen - den har lånats av en clown). Jag måste alltså smörja in dem delarna med brun utan sol för att inte se helknäpp ut. Hur kan det komma sig att man plötsligt slutar få färg på hals och ansikte och att det skett efter en rak linje, som om jag haft en rundhalsad tröja på mig?

Japp, måndagen började med en handfull små, men ack så irriterande incidenter. Jag trodde att detta var ett sätt att göra resten av jobbveckan mindre smärtsam. Men nej då. Sen fortsatte det bara, tisdag, onsdag, torsdag och fredag. Hela hela veckan lång. Den ena saken mer oväntad och konstig än den andra. Jag sa fel ortsnamn i varenda stå-uppa jag gjorde till tisdagens inslag (detta upptäcktes dock vid arbetsdagens slut och lite övertid kunde hindra misstaget från att bli offentligt). Materialet jag filmat vägrade att tankas in i redegeringen flera dagar denna vecka! Detta har jag aldrig råkat ut för tidigare. Två intervjuer trodde jag var bokat i torsdags och hängde runt i Älvkarleby en timme extra väntandes på personen jag trodde var på lunch, men som senare visade sig vara hemma sjuk och inte alls kände till något om en intervju. Fel inställningar användes på kameran i fredags och delar av materialet fick filmas om. Detta är bara ett urval av dråpliga ögonblick denna vecka gott folk, så ni kan ju tänka er hur jag haft det.

Man ska dock inte klaga, jag överlevde veckan med en glans över förväntan och behövde inte ligga nerbäddad i forsterställning en endaste sekund av helgen. Istället kunde jag ägna mig åt svampjakt i skogarna på Gräsö och solbadande på bryggan (jag är lite svedd idag, men är det bara sol en enstaka gång när men är ledig så är det med motvilja man smörjer in sig tillräckligt). Nu är helgen snart slut (usch usch) och en ny vecka som reporter väntar. Idag känns ångesten inte i närheten av lika tyngande som den gjort de senaste söndagarna, så det går framåt. Lagom tills sommarens vikariat är slut så kommer det väl kännas helt okej. Livet är ironiskt ibland.

För tredje natten i rad har jag väckts av att min mobil pipit till och vibrerat av glädje över ett nytt sms. Jag har inte varit lika betagen, åtminstone inte de två första nätterna. I natt däremot så var det ett sms jag ville ha och som till och med fick mig att överväga att skaka på huvudet och helt vakna till för att kunna svara. Lät dock bli och drömde istället en mardröm (!). Det känns bra att tredje gången gillt kan gälla också för mig ibland. Upppiggande på nåt sätt. 

Min nya favoritdryck denna sommar är tonic med citron i. Helt enkelt en alkoholfri gin och tonic med lite extra citron. Väldigt läskande och uppfriskande och går bra att dricka oavsett hur tidigt du ska köra bil nästa morgon. Perfekt. Skål och enjoy! 

Mix or match? Does and dont's? Vad är rätt och fel i världen av underkläder och vem bryr sig egentligen? Jag tillhör kategorin tjejer som älskar att matcha mina underkläder. Extra viktigt är det att bh och trosa är av samma tyg (eller åtminstone av samma färg, men nöjer jag mig med det så är det för att det krisar) när det finns skäl att tro att jag kommer få visa upp dem för någon av det manliga könet. Då kan jag lägga stor tanke vid vad jag ska ha under de övriga, självklart även dem nogrannt valda, plaggen. Frågan är då - bryr sig killarna verkligen om huruvida mina underkläder matchar eller inte, framhäver färgen på mina ögon (japp har ett blått set som gör det) eller får mig att se extra gyllenbrun ut? Eller är de helt ointresserade av de där små tygbitarna som de ändå helst bara vill bli av med? Och hur är det med oss tjejer, lägger vi någon vikt vid om killens kalsonger är av en viss skärning, mönstrade eller inte? Själv bryr jag mig inte så ofantligt mycket om vad killen har för kallingar, men jag ska i ärlighetens namn säga att jag ändå registrerar det, och är det ett bra val så är blir det ett plus i kanten. Anledningen till att aspekten med killunderkläder ens kom med i det här inlägget var faktiskt för att jag i helgen blev inspirerad av att en kille jag känner åter igen visat sig ha riktigt bra koll på vilka kalsonger som passar honom. Vem som helst skulle inte kunna bära upp ett par tajta, mönstrade, boxer, utan vissa borde kanske välja att ha ett par stilrent enfärgade av mer fladdrig modell istället, men han kunde det sannerligen. Och det är så det ska vara tycker jag, välj det som passar dig och bry dig inte om ifall det finns med på någon inne-lista eller inte. För killar så brukar man ju säga att y-front är ett no no, men jag tror att det finns dem som mycket väl kan passa i den sortens kalsonger. För tjejer gäller - skit i om det är mode med string eller hipsters, ta den modell som gör det bästa för din kropp.

Dessa läskiga små tankar som som inga andra kan greppa din själ och ditt liv. Dessa små tankebubblor som kontrollerar dina handlingar bortom all rim och reson. Jag har tvångstankar. De är av det vanliga och ganska milda slaget (jag måste alltså inte tvätta händerna med fem olika tvålar och släcka lyset sju gånger varje gång jag lämnar ett rum). Mina tvångstankar består i att jag innan jag ska gå hemifrån alltid kollar en (eller två) extra gång att jag inte har spisen igång, att datorn är avstängd, att högtalarna till datorn är avstängda och att jag verkligen låst dörren. Det vill säga ganska vanliga saker som uppkommit av att jag ibland glömt att göra just dessa saker och på så sätt bekräftat att det är värt att kolla en extra gång. Visst kan man tycka att det väl inte är så farligt att man varje gång man knutit på sig skorna måste trippa in i köket igen och kolla att ingen platta är på (trots att spisen inte använts sedan igår), men det hela handlar om principer. Och principen för tvångstankar är - låter du en få fästa så ser den snart till att locka dit ett gäng andra. Min senaste tvångstanke är att titta att jag verkligen spolat när jag varit på toa (ah kom dock på att jag faktiskt inte gjorde detta under mitt besök i Gävle denna helg, Eureka!!). Detta känns som en lite besvärande grej att hålla på med så jag är fast bestämd med att lägga av med det. Tvångstankar går nämligen att bekämpa, det handlar egentligen bara om att sluta utföra sakerna man känner sig manad till (åtminstone om det är en enklare form av tvång). Därför är det nu dags att sluta med alla dessa saker, även om jag ibland fått vatten på min kvarn genom att titta till den avstängda plattan bara för att inse att den trots allt var på. Tur jag har hemförsäkring - för nu får det vara slut på okynneskontrollerandet!

Varför ska det vara så att man när man haft en riktigt bra dag/kväll/natt/tid och kanske haft turen att träffa klimax på ett eller annat sätt, så fort det är över ska drabbas av en deppighet som inte kan liknas vid annat än ett antiklimax. Vad gör att bra ska följas av dåligt, glädje av sorg. Jag har kollat runt lite och vet att det inte är jag allena som känner så här och därför undrar jag, varför kan man inte bara hålla kvar i den lycka man nyss kände och skippa känslan av att det är slut på det roliga? Jag har haft en toppenhelg i Gävle de senaste dagarna och nu skulle jag bara vilja njuta av dem sköna minnena jag fått med mig hem, men istället känner jag mig nere. Jag undrar när det blir så här kul igen och mitt vardagliga liv känns mer grått än vanligt. Jag tror att jag behöver lite mer grejer att glädja mig åt i vardagen för att inte få sånt glädjevakuum varje gång jag haft riktigt kul. Tips på småsaker som bringar glädje i vardagen åt detta håll tack!

...får helt enkelt skjutas upp till en annan dag. Hade planer på att denna kväll skulle gå i bloggandets tecken, men när det blev till att jobba över tre timmar så gick dem planerna i stöpet. Jag hoppas på att kunna komma med lite roliga inlägg imorgon istället.

Det gör ont, svider lite grann. Men det lämnar sällan bestående men. Istället kan det vara utvecklande, något som får dig att växa och bli en bättre, klokare och mer insiktsfull person. Kritik, speciellt den konstruktiva sorten är inget att vara rädd för. Är det obefogat skäll som utdelas, så visst då känns det både orättvist och trist. Men om orden är välvalda och genomtänkta så kan de faktiskt vara dig till gagn. Se därför nu till att odla dig lite hårdare hud under sommaren (bort med skrubbsetet) och ta emot så mycket befogad kritik du kan. Det sticker till först, men när den omedelbara rodnaden lagt sig så kan det öppna sig vägar du aldrig trott du skulle gå.