Tidholms tankar

Japp sådan blir jag av att titta på TV-program som Idrottsgalan. Då kommer tjejtjejen i mig fram. Det kom dock inga tårar ikväll (annat må jag minnas att det var när Tony Richardsson ÄNTLIGEN fick sina välförtjänta utmärkelser förra året), men rös det gjorde jag. Så fort det visades något klipp när Kajsa hoppade, Anette curlade, Susanna sprang, Björn fick bra glid eller Christian stirrade med galen blick, då trodde man det var minusgrader under filten, i min soffan. Men nej då, det var bara jag och mitt blödiga hjärta. Bara jag som inte kan se folk bli så glada eller ta emot priser utan att bli sentimental så jag bokstavligen skakar. Värst var det när den tyske skidskyttetränaren Wolfgang tilldelades Sportspegelns pris. Varför var just det det mest känsloladdade tillfället? Var det för att jag är speciellt intresserad av skidskytte? Nej, jag är väldigt lite intresserad av just skidskytte. Det som gjorde detta ögonblick så starkt för mig var istället det faktum att Wolfgang grät. Han grät för att han var så lycklig. Och för min del så behövs det inte mer.