Orättvisans hand
Om förra veckan var en tid av besvikelse, en tid av grusat hopp. Då är denna vecka en tid av oväntade, hårda slag och kränkningar. En vecka som börjar i tårar och förtvivlan över vad som kändes som ett svek, som övergår i ilska som väckts av en oacceptabel behandling och som till sist slutar i sjukdom. Min kropp sa till slut ifrån, och det som varit känslor av orättvis behandling övergick i fysisk sjukdom. Vi skulle kunna kalla det att immunförsvaret vek sig till förmån för orättvisans hand.
När det blir så här så blir jag lätt arg för att jag tycker det är både jobbigt och frustrerande att vara sjuk. Tiden går och det känns som att jag hålls fången i någon stillsam, tidlös bubbla. Samtidigt så kan jag se det värdefulla i en reaktion som denna. Genom att bli fysiskt sjuk har min kropp visat för mig att den reaktion som jag fick av de orättvisor jag utsattes för inte var okej. Och genom det att den behandling jag fick inte var det. Kroppen satte ner foten, kanske i tron om att själen inte skulle orka det. Och det finns väl inget tydligare tecken till en människas själ, på att hon blivit illa behandlad, än att hennes kropp säger ifrån.
Min uppmaning blir således denna dag, lyssna till din kropp - den om någon vet vad du mår bra och inte av. Det där med magkänsla är kanske inget dumt talesätt, utan en av de viktigaste försvarsmekanismer vår kropp besitter. Så lyssna på den.