Tidholms tankar

På väg hem från livet på landet där jag gjort torsdagens intervjuer så fick jag för första gången avbryta min bilfärd innan planerat mål. Kände att koncentrationsförmågan var alldeles för dålig för att det skulle vara lämpligt att köra den halvtimme som var kvar till redaktionen i Uppsala. Resan kom därför till ett stopp i en liten håla längs vägen. Bil parkerades och steg styrdes mot ICA. Frukt, vatten och choklad plockades snabbt ihop och där satt han. I kassan, mer kortklippt än jag mindes, ganska solbränd efter en så regning sommar, glad och pigg. Jag valde självklart hans kassa och kände mig lite pirrig på att se hans reaktion nu när vi inte setts på flera år. Vid kunden innan mig så blir han avbytt av en äldre, kvinnlig kassörska. Kände hur pulsen steg och armarna gjorde sig redo att vifta efter honom om han skulle lyfta blicken mot mig. Det gjorde han inte. Han försvann dock inte långt från kassan, och efter att lite stressat betalat mina varor så närmade jag mig stället där han stod och jobbade. Hej sa jag. Hej sa han. Ingen kram (var faktiskt säkert tre år sen vi sågs så kunde varit på sin plats). Inget pirr. Här stod jag framför en av killarna jag varit förälskad i en längre tid på gymnasiet, men det värmde inte ens lite i hjärttrakten. Vi pratade på en stund och det var trevligt, men vi utbytte aldrig orden "vi får ses snart och hitta på nåt", "du får höra av dig nån dag, jag har samma nummer så är bara att ringa". Nej, istället så nöjde vi oss med varsitt - du får ha det bra. Ha det bra. Ja så kan det gå. Killen som fått ens hjärta att göra baklängesvolter uppbringar numera bara ett fattigt ha det bra. Inget pirr. Så kan det gå. Är alltid lika spännande att träffa gamla kärlekar, men jag tenderar att alltid komma fram till samma sak: känslorna är döda och begravda. Har varit med om det motsatta en gång, då det enligt mig sprakade bra, men den historien tar vi en annan gång.