Sju år senare
För snart sju år sedan flyttade jag och min bästa vän båda från orten där vi vuxit upp. Jag packade in flyttlådorna i en lägenhet i centrala Uppsala och hon satte sig i en bil som körde henne till Polen. Åren gick och jag fick med tiden åter fylla flyttboxarna för att lämna det trygga nästet hos mamma och pappa och bygga mig ett eget några kvarter bort. För hennes del byttes Polen åter mot Sverige och senare syd mot norr. Imorgon ska vi dock mötas igen. Min bästis flyttar hit, till Uppsala. Efter nästan sju långa år på adresser många postnummer från varandra så kommer vi från och med imorgon ha våra rötter i samma jord igen.
Jag är glad. Men jag är också fundersam. Jag undrar hur det kommer bli, nu när vi är vuxna. När vi inte spenderar hela skoldagarna tillsammans för att sen det första vi gör när vi kommer hem ringa varandra och skvallra om allt som skett. Nu när vi har förpliktelser på skilda håll. När hon är sambo och jag bara bo. När hon bodde långt bort så visste jag alltid varför vi inte träffades så mycket som vi ville eller hördes så ofta som vi borde. Men när avståndet nu snart är ett minne blott, vad har vi då att skylla på om vi inte gör det vi vill, det vi borde.
När vi som små drömmer om att bli vuxna, då vet vi inte vad som egentligen väntar. Vilka hinder som finns för att bara vara. Drömmen om att som vuxen dricka vin på balkongen med vännerna en onsdagkväll den har i mitt fall inte blivit mycket mer än en dröm. För när jobb, studier och partners kommer in i bilden så bjuder vinet inte upp till vidare konkurrens. Löjligt nog drömmer jag ändå fortfarande om det där vuxenlivet med drinkar och middagar, likväl som sommarfrukostarna på balkongen som avslutning på ett sunt yogapass. Dream on, säger jag bara, för hur lockande drömmen än kan tyckas så kommer livet oftast emellan. På gott och ont (det är dyrt med vin i mängder och inte så hälsosamt heller).