Skam går på torra land
Är ju med lite nedböjt huvud och i smyg jag kryper in här på min egen blogg. Varför kanske nån undrar? Medan andra skriker - Det bör du!! Jag vet att jag inte skrivit på oförsvarligt länge, kunde nästan lika gärna ha stängt bloggen. Men det gjorde jag inte. Och vissa av er fortsatta att komma, knackade på varenda dag. Förhoppningsfulla kanske till en början men precis som året led mot ett slut så gjorde ert tålamod det samma. Jag tänker inte brista ut i ett rungande -Jag är tillbaka. Men hoppas på att titta in lite mer frekvent framöver.
Det som står högst på dagordning numera är att skriva klart c-uppsatsen. På tisdag ska den lämnas in och vi (jag och min älskade uppsatspartner - inte ironikiskt i do love her) är inte klara. Inte ens nära. Men vi misströstar inte, för vi har det mesta i våra små söta huvuden tror vi. Ska bara pressa ner det på datorn också.
Nej dags att kicka igång dagen med frukost och empiriskrivande.
Ciao (letar förresten fortfarande efter boenede i Paris slutet feb- slutet maj, så tipsa tack)
PS. Jag vet att Ciao inte är franska, oroa sig inte.