Tidholms tankar

Att Sarah Dawn Finer gick direkt till final i Melodifestivalen skulle jag beskriva som en skräll, men också som ett bevis på att ibland går kvalite före kändisskap. Jag röstade inte själv på Sarah, eftersom jag trots allt fortfarande drömmer om den klassiska schlagern, men jag kan säga att i ett helt annat sammanhang så skulle jag nog ha utsett just hennes och Andreas Johnssons låt som vinnare. Båda låtarna tillhör kategorin som är bra för att de är bra, inte bra för att dem var med i Melodifestivalen (och där överser jag med mycket).

Eftersom svenska folket inte direkt har gjort sig kända för att rösta på det som är genuint bra (resultaten i Let's dance räcker som bevis för denna anklagelse) så är jag faktiskt lite förvånad över att Sarah Dawn Finer lyckades klå både Magnus Uggla, After dark och Sanna Nielsen. Som sagt så tillhörde jag ju inte ens själv dem som röstade på henne (jag röstade på Sanna - som sagt schlager vill jag ha), även om jag tyckte låten var riktigt bra. Jag vet inte vi kanske kan se det här som en markering om att fler svenskar än jag inte tycker det är rätt att Lasse Brandeby ska få slå ut duktiga dansare ur Let's dance eller att Idol-effekten ska få bli så tydlig i Melodifestivalen. Kanske var det här ett sätt att sätta ner foten och säga: Låt framför artist, dans framför dansare.

Nu väntar andra chansen som jag i år tror blir en riktig skandaltillställning. Det nya upplägget är som gjort för tittarstorm och rasande kritiker. Jag känner redan själv hur pulsen stiger, det här kommer bli en spännande lördag.