Tidholms tankar

Efter att ha fått möjligheten att tillbringa delar av kvällen nerkrupen i en biostol på biograf Park i Stockholm, långt borta från båda snö och slask, och först fått se en liveintervju med Helena Bergström på biografscenen följt av hennes underbara film, så är jag nöjd.

Helena Bergströms regidebut är en hit. Precis som Colin Nutley så vet Helena vad svenska folket vill ha (ja åtminstone stora delar av oss). Tårar, skratt, hat och kärlek, ilska och glädje - alla ingredienser finns där. Filmen berör med sitt upplyftande av, för säkert många av oss, bortglömda orättvisor till ytan. Varför ska en turkisk toraxkirurg köra tunnelbana i Sverige istället för att operera hjärtsjuka? Eller varför ska invandrare jämt och ständigt påminnas om att de är invandrare och kvinnor om att de är kvinnor. Jag vill säga som en av filmens karaktärer, Jasmin - först och främst ser jag mig själv som människa.

Filmen är ett solklart tips från mig. Karaktärerna känns äkta och skratt blandas med tårar, även bland besökarna. Åtminstone dem som är lika blödiga som mig. Precis som Helena Bergström och Cissi Renström-Suurna, som intervjuar henne på plats i biografsalongen innan filmen, utlovat så går jag och säkert många med mig därifrån med en känsla av välbehag. För det här är en feel good-film, något jag hoppas ni får chansen att njuta av dagar som denna när solen inte ens brydde sig om att vakna.