Blyger skrämmer mig
Jag tycker det är jobbigt med blyga personer. De gör mig nervös. Jag är själv i princip motsatsen till blyg, en framåt person som pratar med allt och alla om allt och ingenting. Å det nästan jämnt. Så när jag ställs inför att jag ska umgås med personer som är blyga då blir jag plötsligt nervös och osäker. Jag vet inte längre hur jag ska bete mig. Ska jag vara som vanligt, prata på och gå fram i hundranittio? Eller ska jag inta en mer försiktig hållning, som för att inte skrämma den redan tillsynes skrämde?
En kompis till mig sa att hon gillar blyga killar, jag måste säga det motsatta. Inte för att jag tycker att det är något fel eller dåligt i att vara blyg, tystlåten eller tilbakadragen. Nej, helt enkelt för att jag själv känner mig olustig i de blygas sällskap. Den självsäkerhet och det lugn jag själv oftast känner i min samvaro med andra är plötsligt som bortblåst när jag ställs inför någon som känner sig osäker eller rädd. Igår hade jag besök av barn i mellanstadieåldern på mitt jobb och de tillhörde den mer blyga sorten. Och självklart kände jag direkt ettt visst obehag. Barnen var jättesnälla och efter ett tag kunde jag nog vara mig själv igen, men händelsen gjorde mig i alla fall påmind om mitt problem. Något som vet hur man råder bot på detta? Är det ett resultat av min empati och min förmåga att känna det andra känner som gör mig så här? Eller är det ett bevis på att jag har svårt att agera bekvämt utan ord, fart och fläkt?
En kompis till mig sa att hon gillar blyga killar, jag måste säga det motsatta. Inte för att jag tycker att det är något fel eller dåligt i att vara blyg, tystlåten eller tilbakadragen. Nej, helt enkelt för att jag själv känner mig olustig i de blygas sällskap. Den självsäkerhet och det lugn jag själv oftast känner i min samvaro med andra är plötsligt som bortblåst när jag ställs inför någon som känner sig osäker eller rädd. Igår hade jag besök av barn i mellanstadieåldern på mitt jobb och de tillhörde den mer blyga sorten. Och självklart kände jag direkt ettt visst obehag. Barnen var jättesnälla och efter ett tag kunde jag nog vara mig själv igen, men händelsen gjorde mig i alla fall påmind om mitt problem. Något som vet hur man råder bot på detta? Är det ett resultat av min empati och min förmåga att känna det andra känner som gör mig så här? Eller är det ett bevis på att jag har svårt att agera bekvämt utan ord, fart och fläkt?
Kommentarer
Postat av: Magnus
Om du är nöjd med hur du är spelar det väl mindre roll om andra är blyga. Det viktigaste är att vara sig själv och inte spela en roll. Och är det några som är skickliga på att se om du spelar en roll eller inte så är det barn. Sånt märker dom direkt.
Postat av: Louise
Jag är för det mesta nöjd med hur jag är, men trots detta så är det ett faktum att jag blir nervös och känner mig obekväm kring människor som är blyga. Det kan ha att göra med att man inte riktigt får den respons man är van vid när man säger och gör saker. Eller att jag känner av att dem inte är bekväma med situationen och att det smittar av sig på mig. Vem vet.
Trackback